Telefonen ringer på väg från andjakten, jag ser att det är från Tyskland. Tusan också att jag inte hann ringa först tänker jag, det är vår guddotter Iras tvåårsdag.
Det är mycket riktigt Nina i andra änden.Men vi pratar inte om födelsedagen alls. Deras hus har brunnit ner i dag. Alla människor och djur har klarat sig oskadda, men ingenting finns kvar, ingenting materiellt fick de med sig, allt är borta.
Så långt bort de är nu, så hjälplösa vi känner oss.
Det är bara ett hus, hör jag Ninas tappra röst i andra änden. Vi lever ju allihop.
Tack Gode Gud för det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Och när sånt händer - även om det är nån jag känner - så inser man hur LITEN man är på jorden, och hur förgängligt allting är, och så fort det kan gå för livet att totalt förändras....
ReplyDeleteUsch så fruktansvärt! Vilken otrolig lycka att alla klarade sig. Ja, livet kan förändras fortare än man tror...
ReplyDeleteHua vill inte tänka tanken på vad som kunnat hända men som tur var så klarade de sig allesammans. Men ändå så är detta otroligt jobbigt och chockartat att vara med om at ens hus brinner ner.
ReplyDelete