Bilder från Shannon, County Clare Ireland - fotograf Jana Scupacova

Valparna

Valparna i båda kullarna mår jättebra! Både Topi och George är fantastiska duktiga och coola mammor som sköter sina telningar med stor noggrannhet.
Det är en fröjd att ha valpar när mammorna är riktigt riktigt duktiga - det gör det hela väldigt enkelt och okomplicerat.
Vi ser fram emot att följa deras nya liv hos sina duktiga förare - och det skall bli roligt att hjälpa er
med träning och utveckling av hundarnas egenskaper!

Här två bilder på Topis valpar - tre och en halv vecka och full fart!

Nya kenneln

Nu är det så gott som färdigt i nya kenneln. Det enda som fattas är de rostfria gallergrindarna som skall komma under nästa vecka. Det är så fint - precis som jag drömt om att det skulle bli. Man kan inte längre tro att det är vårt gamla stall som nu byggts om till Kennel De Luxe. Vascatorn gör att jag kan tvätta alla fällar så ofta jag vill, ytorna är lättstädade och boxarna rymliga. De nya luckorna Petsmart verkar kanonbra och jag hoppas att de håller.
Radion står på hela dagarna och ökar trivseln ännu mer när man går och pular. Mix Megapol är favvokanalen! Murgrönor hänger ner längs med de gamla stolparna som markerade boxhörn i det gamla stallet tidigare.

Inredningen blev från IKEA, släta skåp med vita luckor och en fantastiskt bra köksö med massiv ekskiva och hyllor i rostfritt. Hunddusch i centrum av kenneln där jag lätt kan rengöra leriga hundar.
Där sköter jag den dagliga ryktningen och allmänna kollen på varje hund, enkelt och bra.

Förresten hur ofta borstar ni era hundar? Jag gör det dagligen, både för rengöring, cirkulation och allmänt välbefinnande. Jag hittar småskavanker och sår, kollar öron och ögon samtidigt.
Jag är övertygad om att det är därför hundarna luktar fräscht och rent av hund i stället för det som lite slarvigt kallas kennelhundslukt och som egentligen sannolikt står för smutsig hund.

Jag kardar dom med en ganska bred metallkarda men har också gummiskrapa och furminator när det är fällning och jag vill ta extra av underullen.
Hundarna njuter verkligen av behandlingen och jag tror att de tycker det är dagens höjdpunkt.

Jag är ju galen i ljus - så när jag är där nere har jag ljus med doft i tända. Kaffebryggare och prslin finns där - man kan käka lunch eller fika där!

Krokar och whiteboardskyltar utanför boxarna är uppsatta. Utanför kenneln i det som är nästa delprojekt  i Projekt Ladugården är toa och dusch färdigt.
Det är kakel och klinker i hela kenneln och på toan.

Nu måste jag fundera på utemiljön, vilka insynsskydd i gårdarna ska jag ha, naturliga sådana. Har funderat på humle som växer likt ogräs men jag tar gärna emot förslag på bra och ogiftiga växter som kan erbjuda insynsskydd och skugga.

I januari börjar en ny kennelhjälp hos oss, en kille som tidigare bla jobbat på hunddagis. Han får en trevlig arbetsplats!

Och jag och hundarna har en trevlig tillvaro - både uppe i Willdorf Astoria som nu mera är Damernas Värld, och i nya kenneln!

Lite allt möjligt - och mer kommer!

Nu är det länge sedan jag skrev på bloggen, jag ska skärpa mig, promise Jag har haft fullt upp sedan jag kom från Irland och ha dessutom varit riktigt förkyld i snart en månad. Topis valpar är fjorton dagar nu, sju underbara svarta krabater som är väldigt trinda och välmående.
George valpar nästa vecka, strax efter jul. Hon ser också tjock och go ut så förhoppningsvis har hon en kull om sex-åtta valpar.

Nya kennelanläggningen är alldeles snart färdig. Inredningen kommer i morgon från IKEA och då ska allting monteras fredag. Då ska jag ta riktigt med bilder och visa hur det blev.
Varför byggde vi ytterligare kennel?

Dels för att vi ofta har extrahundar hos oss som behöver plats - och så ville jag ha en bättre arbetsmiljö för mig med hundarna. Först hade jag tänkt ha tikarna där nere, men ändrade mig och nu har de åtta hanarna flyttat ner.

Tikarna ja.. Har jag såna? Jodå, det har jag ju nu. Tre nyförvärv som alltså är valpar och så Miss Fine som bor hos Rebecca inne i Växjö för det mesta. George bor ju med Katarina så hon är ju bara här när hon har valpar. De tre valparna är ännu oskrivna kort och vi får se vad som blir av dem. Det är lilla Rachel, Batmoors Blackisle Rachel, Fay  (Guns & Games Extra) och så lilla minstingen Copperbirch Corona som vi kallar Cora.

Förra året lämnade några hundar oss av olika skäl, och det är mitt svar när frågan om "hur många hundar vi egentligen har" kommer. Alla hundar vi har i verksamheten blir inte kvar här av olika skäl, det är mycket som ska passa för att de ska vara avelshundar. Jag arbetar ju med hund på heltid - så det är en verksamhet på annat vis än på hobbynivå. Däremot är det inte samma sak som att tulla på kvaliteten - tvärtom. Det ger mig och Janne möjligheter att selektera - alla hundar kanske inte är avelshundar - men kan vara fina jakthundar för någon annan att njuta av.

Ben såldes förra året, och det gör att Skye blev ensam spaniel. Vi har pratat om att köpa en till för Jannes jaktbehov och nu kommer lille Corrib Meadowlark till oss från duktige Paul O´Brien och Jana Scupakova i Clare på Irland. Lille Morris som han ska kallas är svart och vit och har Skyes pappa Hattonswood Broc som morfar.

Ytterligare en hund köptes efter mycket vånda - och han är inte här ännu. Han heter FTW Oakleaf Warlord och är uppfödd och ägd av Billy Lundy på Nordirland. Han är en mix av irländska och skotska linjer - en mix jag gillar skarpt. Mamma är GBFTCH Rumbleton Quicksilvers syster Quail. Pappa är OFTW Altiquin Jive.

Murph som han kallas är blind på ett öga efter att ha fått ett blyhagel i ögat. Han är obekymrad av det och vann faktiskt sitt Novice som blind på ett öga.
Jag har sett honom på jakter och prov under höstens Irlandsresa och tycker mycket om kvaliteterna hos honom. Han är en stilig rejäl hund med kraft och stil. Han är mild och vänlig med det vänliga temperament jag aldrig skulle tulla på. En labrador ska vara en labrador till sitt kynne, en tillitsfull, vänlig och människoälskande varelse. De ska vara trygga och stabila i alla miljöer och tåla sociala belastningar.

Varför köper vi de här hundarna? Jo faktum är att jag under mina resor finner hundar som jag tror kan vara av nytta för svensk avel, om inte annat så för min egen. Jag lär mer och mer om vilka hundar jag vill ha, och vilka linjer jag vill ha in.

Jag älskar det, brinner för det och trivs med mitt jobb. Så enkelt är det. Om jag hade ett annat yrke hade det naturligtvis sett annorlunda ut med omfattning och hundantal, men nu har jag turen att jobba med det bästa jag vet!

Snart blir det julhelg - med Viktor här hemma blir det en härlig stillsam familjejul. Hundarna tar ju inte julledigt så arbetet fortlöper som vanligt på Björkåsen!

Vilka är de bästa jaktupplevelserna med hundarna?

Tar gjorde något väldigt fint i förrgår. En fågel hade skjutits och gått ner nära en bäck, på endera sidan av den, vi visste inte riktigt säkert. Bäcken var ström men vattenståndet  lågt, knappt till hundens sporre. Stenigt var det i bäcken, så vattnet ringlade sig mellan stenarna. En hund skickades på fågeln men fick inget svar, hunden var på båda sidor bäcken men hittade ingenting. Så provade jag Tar.

 I mitten av bäcken stannar han, och börjar gå nerströms med långsamma steg. Han har huvudet lågt och ser ut att vara på löpan. Men fasaner brukar inte springa i bäckar. Fyrtio meter nerströms går han in bakom ett stenblock där hönan trycker. Det var inte tre hundra meter långt, det var inte en ”spektakulär” fågel, men för mig v ar den värd mycket. Duktig Tar!

Will gjorde ett fantastiskt fint och övertygande arbete på en runner i Glennoo förra hösten.  I ett långsamt, noggrant arbete uppför berget i perfekt balanserat tempo och i full koncentration löste han den svåra situationen. Utan att tappa löpan, i de svårare partierna gick han helt enkelt ner i fart ännu mer. Det är helt enkelt svårt att slå en ring i en brant uppförslöpa på en bergssida.Jag kunde bara stå på andra sidan ravinen och titta. Ett härligt minne!

Ibland är det när jag tränar en ung hund i sina grundstenar och jag helt plötsligt får svaret – den unga hunden har förstått och kan sätta ihop alla byggstenarna till hjälpmedel i sin framtida karriär som jakt och provhund.

Unghunden stannar direkt jag behöver påverka, en blixtsnabb med lugn och fokuserad respons på visselsignalen, och därifrån kan ta nästa anvisning med säkerhet! Unghunden är lugn, trygg utan gasad förväntan eller stress.

De tunga eftersöken i de eländiga viltvattnen eller i havet. Hundarna sliter och kämpar, de jagar med en glöd som hela tiden driver dom att gå  igen och igen och igen. De är starka hundar med dådkraft. De ger inte upp. Den sista fågeln som kommer in bogserad av en dödstrött och kall hund är mina finaste minnen varje gång.

Första gången Castro tog upp och drev – happy days!

Jag tror att många av er känner igen det jag skriver och har egna minnen att dela med er av.

Jag vet att vännen Anders var alldeles varm, glad och nöjd över lilla Quests arbete på en skadad fågel häromdagen, likaså Mirjam som fick en fin upplevelse med Ina på samma jakt.

Jakten är kärnverksamheten där hunden är ett redskap. Så är det faktiskt för alla topp-handlerna här borta med deras hundar och så är det för mig och Janne också, och för Anders och Mirjam.

Alla gör vi våra prioriteringar med hundägandet och nyttjar det olika, uppskattar det på olika vis!

Hos oss blir hundarna såväl utnötta på jakter som prövade på prov – och så ska det fortsätta. Är inte det bästa finns jakt med hund?

Ännu fler fina dagar på Ön

Under jakterna står jag och pratar med alla hundförarna. En hel del av dom är i toppskiktet av handlers på field trials, och hundarna som är med är de hundar de går på proven med, deras bästa open dogs. Man hör ju ofta kommentarer om att A-provshundar är tävlingshundar och minsann inga riktiga jakthundar.

Jag tycker misstänkt ofta att det kommer från människor som aldrig startat själva och oftast för att grunddressyren inte finns där. Ibland känns det som att det blåser vindar i Sverige som vill att A-proven ska vara som ett enda eftersök. Att springa stort och slumpvis och finna vilt efter avblåst drev är för mig inte definitionen på en riktig jakthund. Jag vill att de jagar där de blir anvisade med hög intensitet och noggrannhet, och att de arbetar färdigt på varje uppgift så att vi vet vad som är inne och avslutat.Därmed inte sagt att hundarna inte ska jaga självständigt - men de ska jaga självständigt där vi behöver dem - inte planlöst och slumpmässigt.

Hundars förmåga att hålla huvudet kallt och arbeta systematiskt trots alla retningar varierar väldigt mellan individer, och beror nog både på träning och gener.

Här är diskussionerna om hundarna annorlunda än hemma. Här pratar man om sina hundar utan värderingar till kennelprefix eller andra mänskliga värderingar.

Jag pratade i dag med en duktig kille vars tik jag mindes från ett walk up prov i Glennoo  förra året. Hon tog an en löpa och vi såg henne arbeta upp för berget säkert två hundra meter innan hon fann fågeln, en stark tupp. Hon var second dog down på den. Jag minns det så väl, ståpälsen på armarna och tystnaden i galleriet när den lilla tiken systematiskt klättar sig hela vägen upp i löpan. Och gratulationerna till honom när fågeln var i hand. Hur har det gått för er i år frågade jag. Han skakade på huvudet. Ingenting, inte ens en placering, ingenting  fungerar i år suckade han. Och jag har tappat självförtroendet att föra henne så jag vill knappt starta. Vi dryftade detta en stund i vårt lilla gäng. Han skyllde inte på någonting, hade ingen förklaring ingen bortförklaring och var väldigt bedrövad. Men hon har det ju, sa jag. Det vet vi ju, vi har ju sett det flera gånger! Det är nog bara att hänga i så kommer det säkert tillbaka. Vi pratade vidare – om hundar och jakt. Jakten är samtalsämnet, hunden är redskapet som gör den möjlig.

Hundarnas sätt att jaga, hur de löser svåra situationer, tar an löpor eller finner de svåraste beckasinerna i den svåra terrängen är samtalsämnet. Och det är inte en skrytbänk, tvärtom. Många gånger berättas om den egna hunden som man inte riktigt är nöjd med, och vars brister är en besvikelse. Återigen inga långrandiga bortförklaringar utan bara ett kallt konstaterande av att hunden inte har allt det där de vill se hos de bästa hundarna.

Att finna de skadade fåglarna är ju det viktigaste arbetet , inte att apportera de stendöda. Tänker på våra svenska B-prov där vi tills för inte så länge sedan hade släpspår med kanin med motiveringen att det skulle fingera en löpa efter ett skadat djur. Stora männsikostövlar som drar en upptinad kanin i koppel efter sig i ett antal meter. Skilda världar kan man säga…

Om man hade Godkänt Släpspår hade hunden alltså bevisat förmåga att ta an ett spår… men med en vittringsgata motsvarande en autobahn….ingen relation överhuvudtaget till en riktig skadeskjutning av fågel eller hårvilt.

Hundarna här är märkbart ofta ganska rejäla, både i stomme och byggnad. De har välansatta muskler och är byggda för arbete. Hanar och tikar har ofta ganska rejäla skallar. De är inte på något vis tunga eller klumpiga gud bevars, bara otroligt atletiska. Det är en njutning att vara här i de här markerna och titta på jakthundarnas kapacitet när den verkligen behövs.

Så kom Stina  Nilsson, Roekulls kennel till mig på besök. Och ytterligare fortsatte kvällen med samtal om jakt. All sorts jakt, gryt, gris , fågel och hundarnas betydelse för jakten.

I morse söndag vaknade vi till ytterligare en fin och solig dag. Vi körde till Slieve Guillion Forest Park och la ut apporter till hundarna som satt kvar i bilen. Efter träningen var det dags att vinka hej då till Stina och själv köra till Dublin Airport för att plocka upp Katarina, och nu är ordningen återställd! Katarina och jag i stugan,  en skön kväll på Nordirland!

Irland igen

Resan över planerades med Esbjerg Harwich som första etapp, med DFDS. Färjan avgick 18.45 och vi var framme i Harwich 12.00 lokal tid. Smidigt och enkelt –skönt att slippa körtiden genom Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike. Vi hade bokat en hytt och efter en god middag ( Tack Mia!) kröp vi till sängs och sov lagom vaggade av vågorna ända till kvart i åtta morgonen därpå.

Sedan körde vi tvärsöver England till Wales och Llwyndrissi Farm. Jag hade pratat med Roger Phillips och kommit överens om att vi skulle träffas för middag på kvällen. Överraskningen var att Ann-Charlotte Bengtsson och Jörg Brach också var i Wales för att träna med Roger . Vi åt en god middag på en Indisk restaurang i Carmarthen tillsammans. Vår färja skulle inte lämna fishguard förrän 2.45 på morgonen så vi hade ingen större brådska.

Sex på morgonen efter en lugn överfart anlände vi till Rosslare.  Vi körde direkt upp till Glennoo straxt utanför Fivemiletown på Nordirland.

Jag har verkligen förälskat mig i Irland! En liten känsla av att komma hem smyger sig på när man träffar vännerna och hör de välbekanta skämten och känner stämningen. På programmet var picking up – fasaner och en avslutande walk up i en snipe-bog. Hundarna som suttit i bilen  två dygn uppskattade dagen lika mycket som vi.

Lottningarna hittills har inte varit på min sida. Åttonde reserv på första och andra rreserv på anda. Andra reserv låter lovande men kommer att visa sig inte räcka till start på Benvarden.

Andra dagen packade vi matsäck och körde upp till Slive Giullon Forest Park. Vi hade Mirjams och min valp med oss i bilen – de ska nu bo med mig under resan och vänja sig vid lite annat än kennellivet.

Mia fick bekanta sig med irländsk vegetation – något helt annat än vad vi har hemma i Sverige. Ormbunkarna är manshöga och på botten i markhöjd är allting björnbär.

Hundarna skötte sig kanonbra – och vi klättrade som bergsgetter för att lägga ut fasaner till hundarna. Bra motion för både folk och fä!

På kvällen slötittade vi på Championshipfilmen från 2005 – GBFTCH  Millcottage Pathfinder vinner i Skottland. Terrängen i Skottland är jämförbar med den irländska. Ingen ändlös platt mark med betor eller senap, utan kuperad terräng med mark som ställer stora krav på mod och egna initiativ.

Tredje dagens morgon vaknar vi och går ut för att titta till Rod och Cora – duktiga småttingarna har INTE kissat eller bajsat på sig i buren utan verkar ha sovit gott i sin fina bädd. Nu klär vi oss i underställ (tack Britt!) och tar med extra uppsättning kläder – det är lätt hänt att plurra i snipe.boggen! Återkommer med rapport efter dagen!

Man down!

En kristallklar morgon med frost lovar en härlig dag i ”snipe boggen”.Jag, Mia, Keith och unge Graham gav oss ut i det vattendränkta området. Graham och Keith hade vadarstövlar på sig, Mia och jag fick nöja oss med att försöka undvika de värsta hålen. Paddy och Tar fick följa med mig ut, och George följde med Mia. En död beckasin är lättare för hundarna att finna, en skadad stänger till sina doftkanaler för att göra sig omöjlig att finna. Hundarna fick verkligen slita och visade igen att den som försöker springa i området är chanslös. Här gäller koncentration och marknoggrannhet, tuva för tuva måste letas igenom ända ner i botten. En fantastiskt rolig jaktform som verkligen lär hundarna att ligga kvar och slita i området, att inte ge upp. Vegetationen är så hög att hundarna aldrig kan markera skjuten beckasin. Därför måste vi göra det, och inte släppa markeringen. Annars får vi aldrig hem fågeln.

Rätt som det v ar stöp Keith ner i ett av alla de förrädiska hålen ute i marken. Mia fick undsätta och dra upp honom. Hade han inte haft vadarstövlar hade han fått lämna en stövel kvar i botten av hålet. Jag passade på att föreviga ögonblicket såklart! Efter att ha klafsat i bogen ett par timmar slog det mig hur lyckligt lottad jag är. Jag får klafsa i en vattensjuk bog på Irland i November tillsammans med vänner och mina fina hundar!  Jag vet att många skattar paradiset till Thailand eller andra exotiska semestermål på vintern. För mig är Irland paradiset – och här är jag igen just nu!

Den 11.11 kommer Katarina inflygandes från Köpenhamn. I morgon reser Mia hem igen efter en vecka som resesällskap. En vecka själv med alla sju hundarna inklusive två valpar kommer att vara slitsamt. Jag har apportering några dagar att se fram emot – i övrigt skall det tränas tecken och signaler på alla tre. Cora ska också tränas att leta på signal och komma på inkallning.

Det är ett slitsamt liv på Irland i November!

Måndagen reste Mia tillbaka , och jag är nu själv i Blossom Cottage tills katarina kommer. Dett verkar svårare att få starter i år , många anmälningar på varje prov. Vi hoppas på ett par starter i alla fall. Jag tränar hundarna varje dag en stund, lille gara utvecklas varje dag och jag tror att det är nyttigt för en unghund att hänga med på äventyr som dessa!

Framgångar igen!

Grattis Hege och Blue, Kayteens at Meadowlark till 1 EKL! Grattis Christine och Kit, Meadowlark Final Chance till 1 EKL!
Grattis Henrik Lidström med Godkänt KKL med sin Meadowlark Final Drive!

George parad!

Nu har Batmoors Leadhills Ale parats med FTW Henley Grouse of Chatsworth. Det blev en okomplicerad och bra parning.
Grouse är efter FTCH Waterford Envoy of Heathergaye som i sin tur är efter två av mina favoriter GBFTCH Dipplelodge Raven of Riversway och GBFTCH Waterford Covey. Alan Rountree har brodern och tillika championhanen Waterford Edward of Tasco, Jane Coley systern GBFTCH Waterford Easter. Både Raven och Covey har lämnat duktiga och välbyggda hundar.

Mödernet innehåller också kända GBFTCH Kenwu Wilson of Hetahergaye och flera andra kända namn och blodslinjer.
Nu ser vi fram emot en fin kull valpar efter George och Grouse. Vi är supernöjda med Georges första kull efter Ballylaffin Bailey of Rockenhart!

Träningar och kurser

Att arbeta med hundar och människor i utbildning är fantastiskt givande och roligt. Jag gillar verkligen mitt jobb. Jag tycker om att lära ut det jag kan och mina tankar och idéer om grundutbildning. Allt det jag kan (med få undantag) har jag i min tur lärt mig av någon annan klok och duktig person. Jag har dissat många metoder helt enkelt för att de inte passar mig.
Jag har samlat på mig det bästa av de bästa och hittat min linje.

Ibland hör jag att kurser/träningar varit så bra för det fanns så många roliga övningar. Då känner jag mig alltid lite futtig. Jag har inte en massa roliga övningar nämligen. Jag har fyra-fem som jag håller i hela hundens liv i lite olika tappningar och svårighetsgrader.
I övrigt handlar allt om relationen mellan föraren och hunden.

Om relationen stämmer och är trygg behöver man inte oroa sig så mycket om man "ligger efter" med träningen. En sån hund kommer snart "i kapp" de som tränats betydligt mer och mer avancerat. Jag tror till och med att de hundarna blir bättre än sina tidigare tagna likar.

Man kan göra hur många roliga övningar som helst, om relationen inte finns där blir det skit i alla fall.
I värsta fall upplever hunden obehag eftersom grundtryggheten inte finns.

Hundar har inte samma värdegrunder som oss. Dom uppskattar inte "roliga" övningar på kurs.
Deras situation är helt annorlunda än den människorna i gruppen upplever. Människan vill ha en trevlig dag med massor av roliga övningar och trevligt umgänge. Hunden ska fungera i en ny grupp, kanske för första gången. Den ska koncentrera sig trots alla nya dofter och intryck. Och så ska den arbeta också.

De uppskattar en trygg miljö som möjliggör inlärning för människor och djur. En miljö är trygg för en hund när den känner trygghet i sin flock tillsammans med sin förare.
Om den känner tillit och respekt för föraren uppfattar den inte situationen i gruppen som hotfull eller stressande. Inget skäl till oro här - jag är här med matte/husse!

Jag tror på att hålla saker idiotenkelt för hunden - och röra till det så lite som möjligt för hunden. Varje sak lärs in separat och ska utlösa ett beteende - inte vara ett omdelbart svar på en fix övning.

Att gå fint vid sidan ska vara ett naturligt beteende - inte en kamp eller en förväntan om belöning. Stoppa på pipan likadant, det ska utlösa ett beteende - stoppet. Signalen att jaga på plats likaså. Signalen ska utlösa ett beteende som ska innehålla uthållighet och hög intensitet. Innan förståelse och ordentlig grundträning sitter i hunden är ju vidare träning egentligen att gå för fort fram och därmed onödig. Att lära sig steg för steg ger tillit från båda håll - tillit från den som lärde sig grundligt och tillit på mottagarens kunskap från den som lärde ut.

De bästa instruktörerna kommer att lära en hur man tränar en hund, hur man bygger in utbildningen steg för steg. Inte hur man springer ut och skriker när hunden gör fel.

Har ni inte läst det här förut? Jo det har ni, för jag har skrivit om det förut flera gånger. Men varav hjärtat är fullt talar munnen! :-)

Oktober månad flög förbi!

Valparna har åkt till sina nya hem! Ralph och Fine´s valpar var verkligen en fin kull, och de reste den 18-19 oktober till sina nya familjer!
I början av oktober reste jag till Irland för att döma hundprov, ett open trial som jag dömde tillsammans med legandaren Alan Rountree, Harry Gillanders och Paul O´Brien.
Jag och Alan var panel A domarna, Harry Gillanders panel B och Paul O`Brien non panel.
En fantastisk dag och den blev inte sämre av att Mirjam Axner och MaiLis Åkesson var där samtidigt. Det passade fint att de kunde komma med och titta på provet i den fantastiska marken på Glenoo. De hämtade en underbar fin gul hane som jag på uppdrag av MaiLis och Christer funnit till dom. Oscar bodde hos John Behan och är en underbart fin hund! Nu är han svensk!

Will skadade sitt knä på en jakt och får därmed se sin sista field trial-säsong som WO. Han har fått tuppkamsgele´i knäleden och går i koppel minst tre månader...Jag hann startat Tar på två Internationella prov i Danmark (utan framgångar den gången), och så reste jag till Tyskland och jobbade två dagar. Jag bodde hos vänerna Nina och Deni och min lilla guddotter Ira, så det var ett par fina dagar. Oktober är jaktmånad - vi har jagat så mycket vi hunnit och Björkåsens egna fyra andjakter har ägt rum. Fina jaktdagar blev det! Och så har jag fyllt år! Mina vänner och min man planerade en överraskningsfest till mig - och nog blev det en överraskning!! Vilka vänner - jag kommer att bära den kvällen i mitt hjärta alltid! Janne, Mirjam, Katarina och Malin - TACK för att Ni gav mig ett minne för livet! Tack alla Ni som kom till min fest och delade kvällen med mig! Tack min familj! Nu packar jag bilen och reser till Den Gröna Ön tillsammans med Mia Påhlsson på ditvägen - och så flyger Katarina Ljungquist in senare och byter av Mia.

Topi och George ska ha valpar under December! Topi parades med Will i början av oktober och George parar jag med FTW Henley Grouse of Chatsworth i morgon. Valpar runt jul alltså! Nya kennelbygget går i full fart - vi räknar med att det blir klart i november medan jag är borta!

Ralph och Fines valpar 4 veckor gamla!

Domaruppdrag på Irland

Den 4 oktober dömer jag ett open trial på Nordirland, men för den Irländska Kennelklubben. Det är ett walked up trial och jag dömer tillsammans med en riktig kändis, Alan Rountree. Alan har faktiskt mer eller mindre skrivit de moderna engelska FT reglerna och har suttit i The Kennel Clubs FT kommitté i många år.
Det kommer att bli spännande och roligt OCH nervöst såklart. Det är jag och Alan som är panel A judges, och så har vi med två B och en non panel judge.

Jag har fått en mycket vänlig inbjudan att delta på deras domarkonferens i februari och jag ser verkligen fram emot en domarkonferens med mycket att lära och insupa!

Jag tror ju att det är viktigt med utbyte och utbildning från irländska och brittiska domare.
Man lär sig hela tiden och omvärderar gamla "sanningar" om man har ett öppet sinne och vill
utvecklas!

Grattis igen!

Urban Larsson och Tim, aka Meadowlark Fully Fledged erövrade 1 HP i NKL på Brunnsholmsprovet!
"En hund som idag gör ett absolut strålande arbete! Har alla de retrieveregenskaper som krävs. Lätt att prissätta detta ekipage!" 1:a pris HP och VP och PB av 32 Nkl hundar.

Åse Töfte och Meadowlark Ballyboy gjorde likadant och erövrade 1 HP NKL i Norge i helgen!

Anna Liljeros med Lakedown Dabbler erövrade också förstapris på Brunnsholm!

Duktigt jobbat!

Valpträff 9.9

Liten valpträff genomfördes i söndags här på Björkåsen! Puma och Ralphs valpar och Twig-Tywis valpar. På grund av en del återbud fanns bara Josh att representera Twig-Tywis kull men det gjorde han bra! Puma och Ralphs ungar var fyra stycken och Pumas husse Berth ställde upp och visade lite blodspårsträning för glinen. Det fixade dom galant, och jag tror att alla hussar och matte tyckte det var kul och intressant, det är ju ingenting vi apporteringsnördar sysselsätter oss med för ofta precis. Men allt näsarbete är av godo tycker jag! Tack för att Ni kom - fortsätt i samma banor så ses vi på nästa träff!

Egenskapsbedömning på B-prov och andra funderingar.

 

Jag har funderat mycket på våra B-prov. Rykten spreds ju lämpligt lagom till Fullmäktige att Janne som då var ordförande i HS arbetade för att plocka bort B-proven. Det var ett helt befängt rykte – utan både rök och eld. Tvärtom så hade den sittande styrelsen tydliggjort B-proven genom skapandet av en egen kommitté och förslag på ett årligt B-provs RM parallellt med A-provs Mästerskapet. Nog om detta, det är historia nu.

Däremot finns mycket att fundera över tycker jag när det gäller våra B-prov. Detta är mina egna personliga funderingar och jag hoppas att ni vill diskutera med öppet sinne och inte med bakåtsträvarens rigida hållning att ingenting behöver förändras.

Det sägs att man inte tävlar på B-prov, man beskriver egenskaper. Det heter egenskapsbedömning.

Jag är tveksam till det – jag får inte riktigt ihop det. Miljöpåverkan på raser avlade med stor förarvekhet är naturligtvis enorm. Redan som valpar är påverkan utifrån betydande. Förarens betydelse för hundens prestation är alltså redan i Nybörjarklass avgörande skulle jag vilja säga.

Chansen att en skicklig handlers hund skall befinnas av domaren ha utmärkta retrieveregenskaper är betydligt större än för förstagångsägarens debuterande hund.

Vem avgör då när hundens egenskaper är färdigbeskrivna? För om vi egenskapsbeskriver så beskriver vi något som är medfött. Om en hund  till exempel av sex olika domare befunnits ha sådana egenskapsbrister att pris i NKL uteblivit, kan en enda start (den sjunde) där första eller andrapriset erhålls ändra på de sex nollornas betydelse? Har hunden bra egenskaper plötsligt? Kan en sjunde domare ändra de tidigare uppmätta egenskaperna av sex domarkollegor? Kan en hund plötsligt FÅ goda egenskaper? Eller har de sex första domarna missat de goda egenskaperna helt?

Ska man få starta hur många gånger som helst om det nu är egenskaper vi bedömer och det inte är tävling? Kanske borde tre nollor sätta stopp för vidare egenskapsbeskrivning? Det känns som om hunden rimligen är färdigbeskriven egenskapsmässigt efter tre nollor i NKL.

Egenskapspoängen är ett annat dilemma. Jag tycker att det är tveksamt att med en siffra gradera/betygssätta en egenskap som är medfödd. Jag är helt enkelt inte nog duktig att vid ett enda tillfälle sätta den siffran i en bedömning ”till ledning för avelsarbetet”. Återigen, vad är en egenskap och vad är dressyr? Eller är det egenskapen att ta emot dressyr som vi till största delen graderar/betygssätter?

Åter till starterna, vad är rimligt? Hur många starter i varje klass? För egenskapsbedömning kallar vi det ju för ända upp i EKL, där man måste konstatera att förarpåverkan i form av dressyr når sin peak.
Hur många starter är rimligt för ett championat? När har championtitelns värde förverkats? Efter fem, tio, tjugo eller trettio starter i EKL för att erhålla titeln?

Och kan man bli Champion i egenskaper? Bara det är lite underligt egentligen. Googlar man på Champion får man veta att:

”Champion kallades under den äldre medeltiden en kämpe, som mot en på förhand utfäst belöning, i envig företrädde den ene av parterna, om denne på grund av kön, ålder eller vanförhet var ur stånd att själv deltaga. De som utövade detta yrke hörde vanligen till de lägsta klasserna i samhället och ansågs som ärelösa. De bar en läderklädnad och särskilt föreskrivna vapen och fick ej kämpa till häst eller visa sig inom skrankorna utan rakat huvud.

I en senare tid betecknades med champion en riddare, som trädde inom skrankorna för att försvara en förolämpad dam, ett barn och så vidare.

Ännu förekommer vid den engelske regentens kröning den seden att en så kallad champion utmanar till strid var och en, som inte erkänner den nye konungen (drottningen) såsom laglig suverän över hela det brittiska väldet. Ordet har under senare tider fått vidsträckt användning bland idrottsmän, som därmed betecknar en person, som inom någon idrottsgren förvärvat sig mästerskapet, Championship på engelska.”

En champion är alltså en vinnare. Hur kan man bli en vinnare i något som inte är en tävling?

Jag tycker ju att titeln Jaktchampion ska gälla hundar som prövats på jakt, inte ”bara” på ett praktiskt prov. Fördelningen antal starter i artificiell miljö kontra skarpt läge haltar betänkligt om man betänker titeln Svensk Jaktchampion.

Egentligen tycker jag att de praktiska proven borde köras efter 1 ÖKL – innan EKL-starterna (om man nu ska ha kvar championatet i sin gamla sättning). Och kanske borde man godkännas på praktiskt prov två –tre gånger av olika domare innan man fortsätter stegen?
Eller kanske till och med plocka bort Elitklassen och köra tre praktiska prov med Godkänt för titeln?

Svensk Jaktchampion tycker jag att A-provschampionatet borde heta rent förnuftsmässigt. I Danmark finns Brukschampion (B-provschampion) och Jaktchampion (A-provschampion). Brukschampionatet är en vinnartitel, man måste vinna två CERT på B-prov och ett CERT på A-prov.

Man måste alltså vinna tre gånger för att erhålla titeln Champion. Jag är positiv , jag tror att vi alla egentligen ”tävlar” på proven. Vi har ju PB, VP och HP:n för att särskilja de bästa i sin klass. Men vi vill ändå inte erkänna B-provet som en tävlingsform. Och titeln har naturligtvis ett högre värde om man de fakto vunnit (champion) sina prov jämfört med än om ”alla ska vara Lucia” .

Måste alla proven följa en och samma mall? I Norge är reglerna betydligt generösare, man kan sväva ut ordentligt i uppläggen. Kan vi tänka oss Elitprov som går som mocktrial? Måste vi ha vattendirigeringar på över 100 meter och markeringar på samma avstånd på alla prov?

Måste alla prov ha samma innehåll? Vi vill ju gärna tro att vi är så unika i Sverige och jag har hört mer än en gång att vattenarbetet är så speciellt eftersom vi har så mycket vattenarbete på jakterna. På kontinenten och på Öarna har man vattencertifikat. Om hunden är simkunnig är ju egentligen inte det vi menar med att en hund är stark i vatten under jakt. Och det kan vi ändå inte mäta artificiellt. Jag menar att man kanske kan tycka att det räcker med ett vattenprov per klass? Det funkar utmärkt med vattencertifikat utomlands, deras hundar är också duktiga i vatten på jakt och prov.

Om man sätter sig ner och funderar – finns det saker att förändra och kanske till och med förbättra?

Vad tycker ni? Skriv gärna kommentarer!

Att bygga ett hus

Vi bygger ny anläggning i stallet. Det ska bli en kennelanläggning, en konferensdel, övernattningsrum för hågade och en fikadel där man kan äta goa muffins och dricka kaffe.
För övernattande blir det dusch, toa och köksdel så att man vara självförsörjande under sin träningshelg.
Det är roligt att bygga. Det känns rent praktiskt gott att bygga upp något - att skapa nytt.

Janne och jag delar tankarna hur vi vill att det ska bli i slutändan. Hoppas det blir som vi hoppats.


Valparna mår prima - trinda och nu med ögon och öron öppna för omvärlden! De äter ännu bara mammas mat såklart - runt fyra veckor gamla ska de få prova Skinners Puppy. Svåra att fota nu - fortfarande lite för vingliga!

Just nu tänker jag mycket på Irland. Det ska bli så gott att resa iväg i höst. Särskilt i höst. Det här året har tagit hårt på oss helt klart. Att få ta mina hundar och lämna ett tag blir perfekt. Önskar bara att Janne kunde vara med mig!

Meadowlark Dipper

Grattis Anna-Lena och Dipper till tredjeplacering på Norska RM i dag! Fantastiskt fint presterat - igen!

Siggefora i går!

Jag har varit iväg och dömt ett NKL prov i Östra avdelningen. Tack till Marie Ahlgren och Mette Franek i provledninen och tack till mina funktionärer! Vi hade en trevlig dag trots väder och otursamma ekipage.
SSRK Prov gäller ju nu för anmälningsystem till SSRK´s olika provformer. Bra tycker jag som tycker att förändrings och förbättringsarbete är av godo och att pappershantering hör till åttio-talet.
En riktigt synlig förändring är deltagarna. När systemet lottar har alla samma chans att komma med och vi fick därmed se en hel del ny ansikten i startfältet. Prisbilden blev också helt annorlunda dessvärre, men jag gissar att det är av övergående karaktär. Vi kanske kommer att se en försämring av statistiken på raserna ett tag men jag är övertygad att det kommer att rätta till sig när fler får provrutin.
Enda sättet att få provrutin och enda sättet att komma in i miljön är ju att starta på prov. En större bredd ger en bättre elit, alla vinner på det. Oron att inte få tag i funktionärer har ju hörts från en del avdelningar.
Jag tror att vi satt oss i problemet genom att acceptera systemet som bygger på "vad får jag för det?".
Får man inte tag i funktionärer får man ställa in  proven. Alla vill starta så jag tror i sig att det ger funktionärer över tid. Förr var det inga problem att få fatt i funktionärer, alla ville hjälpa till och lär sig mer.

Annars kan man motionera om att ändra reglerna för vem som har företräde till prov. I dag är det provledare, markägare och domare. Allt går ju att ändra i en förenings regelverk och bestämmelser. Det konstiga blir att ha en formulering i RoA och sen en helt annan "under bordet" tillämpning när det gäller lottning.

Jag är mer än positiv till SSRK Prov och är faktiskt lite förvånad (eller inte med tanke på förändringsångesten) över motståndet från en del håll. Att det blir lite problem första året systemet kör är inte konstigt, det hade hänt vilket år som än hade varit första året.
Hur som helst hade jag en trevlig dag i går - och inga sura miner syntes trots att priserna lös med sin frånvaro. Vi tog oss tid att hjälpa till att träna och råda förarna med det som brast för dagen i stället!

B-provsträningar rekommenderas att köra som kursform - det är ett superbra sätt att förbereda ekipagen för sina starter!

Nytt projekt

Vi bygger ny kennel-anläggning och övernattningsrum i vår ladugård. Tanken är fyra rum med två bäddar i varje, ett samlingsrum/konferensrum och en ny kennel-anläggning för tio hundar. Där kan vi ta emot inackorderingar och träningssugna ekipage. Hantverkare har börjat arbeta i stalldelen och jag ska försöka gå ner och fotografera så att man kan följa vad som händer! 

Det blir fint som snus kan jag lova!

Valpköparna är så duktiga att jag ibland inte hinner med att uppdatera. Jag har ju rest och flängt runt ett tag nu på allehanda uppdrag.

Coffee och Hege tog en etta i EKL och var den enda ettan på provet! Meadowlark Yr Wyddfa ( Bierspool Blackbill of Lakedowwn- Meadowlark Tombraider)!! Superflott!

Blue och Björn erhöll andrapris i EKL för sin insats! Grattis Björn! Blue är Paddys halvbror Kayteens at Meadowlark

Jennifer Hofsö startade Nia, Meadowlark Friends Forever ( Lakedown Tarw Du - Meadowlark Final Skip) i NKL och erhöll första pris direkt - Well done Jen!

Mia Härder med sin Gavin tog andra ÖKL ettan i går! Gavin heter Meadowlark Airril ( Fastlane Chuck of Buttsend - Meadowlark Natural Woman)

Meadowlark Ballyboy och Ballyrush är i semifinal i Norska mästerskapet i dag!

Meadowlark Dipper blev nionde bästa spårhund på Bruks-SM! Grattis Anna-Lena till det!

Vi är mycket stolta över er allihop - varmt grattis till er!

Gömd i ett buskage

I går kväll stod vi blickstilla och väntade på duvor och gäss att komma in över fälten. Tar sitter gömd i ett buskage för att inte synas, Red likaså. Dom är knäpptysta och alldeles stilla. Inte en flämtning, inte en rörelse eller ett ljud.
Jag tänker på att man nog aldrig riktigt förstår vikten av en hund i balans vid jakt om man inte går ut och jagar själv. Att missa skottchansen för att hunden inte kan vara stilla och röjer oss där vi står. Stressen av att hunden inte är en osynlig deltagare utan en stressfaktor runt fötterna.
Driven fågel är inte vild fågel. De utsatta fåglarna är vana vid rörelse och utfodring och är mer eller mindre stationära vid foderplatsen.
Att stå i ett apporteringgäng under en sån jakt är något helt annat. Fåglarna är inte lika känsliga och reagerar inte alls som vild fågel.
Jag står med bössan gömd i ett buskage med min hund. Och så kommer gässen in.....

En härlig augustikväll med Janne och hundarna.

Duktiga valpköpare med duktiga hundar!

Anna-Lena och Dipper erövrade titeln Labradormästare i helgen som gick - Grattis till detta!
Vi hoppas på en flott bild där en uppgödd (!!) Dipper springer vänstervarv. Jag får inte ihop det där riktigt - utställningsfolket säger ju att hundarna INTE är feta - de har bara massa. Men om man kan få massan att öka med väldigt mycket mer mat - vad är massan då gjord av? Hmm :-))
GRATTIS till Dippers bravad och ännu mer till Anna-Lenas, att bli både Flatmästare och Labradormästare samma år vet jag inte om nån annan gjort förut! Och nästa helg ska Dipper på Bruks-SM! Lycka till med det!

Håkan Rosvall fick till det med härliga Flyer på första försöket i NKL och fick ettan!

Tywi och Olle Pedersen lämnade ÖKL bakom sig och tar nu klivet upp i EKL! Grattis till dettà!

Bilden är på Håkan och Flyer - hoppas få nya fina bilder på Dipper och Tywi!
Flyer som litet glin och nu som stor kille!