Irland igen

Resan över planerades med Esbjerg Harwich som första etapp, med DFDS. Färjan avgick 18.45 och vi var framme i Harwich 12.00 lokal tid. Smidigt och enkelt –skönt att slippa körtiden genom Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike. Vi hade bokat en hytt och efter en god middag ( Tack Mia!) kröp vi till sängs och sov lagom vaggade av vågorna ända till kvart i åtta morgonen därpå.

Sedan körde vi tvärsöver England till Wales och Llwyndrissi Farm. Jag hade pratat med Roger Phillips och kommit överens om att vi skulle träffas för middag på kvällen. Överraskningen var att Ann-Charlotte Bengtsson och Jörg Brach också var i Wales för att träna med Roger . Vi åt en god middag på en Indisk restaurang i Carmarthen tillsammans. Vår färja skulle inte lämna fishguard förrän 2.45 på morgonen så vi hade ingen större brådska.

Sex på morgonen efter en lugn överfart anlände vi till Rosslare.  Vi körde direkt upp till Glennoo straxt utanför Fivemiletown på Nordirland.

Jag har verkligen förälskat mig i Irland! En liten känsla av att komma hem smyger sig på när man träffar vännerna och hör de välbekanta skämten och känner stämningen. På programmet var picking up – fasaner och en avslutande walk up i en snipe-bog. Hundarna som suttit i bilen  två dygn uppskattade dagen lika mycket som vi.

Lottningarna hittills har inte varit på min sida. Åttonde reserv på första och andra rreserv på anda. Andra reserv låter lovande men kommer att visa sig inte räcka till start på Benvarden.

Andra dagen packade vi matsäck och körde upp till Slive Giullon Forest Park. Vi hade Mirjams och min valp med oss i bilen – de ska nu bo med mig under resan och vänja sig vid lite annat än kennellivet.

Mia fick bekanta sig med irländsk vegetation – något helt annat än vad vi har hemma i Sverige. Ormbunkarna är manshöga och på botten i markhöjd är allting björnbär.

Hundarna skötte sig kanonbra – och vi klättrade som bergsgetter för att lägga ut fasaner till hundarna. Bra motion för både folk och fä!

På kvällen slötittade vi på Championshipfilmen från 2005 – GBFTCH  Millcottage Pathfinder vinner i Skottland. Terrängen i Skottland är jämförbar med den irländska. Ingen ändlös platt mark med betor eller senap, utan kuperad terräng med mark som ställer stora krav på mod och egna initiativ.

Tredje dagens morgon vaknar vi och går ut för att titta till Rod och Cora – duktiga småttingarna har INTE kissat eller bajsat på sig i buren utan verkar ha sovit gott i sin fina bädd. Nu klär vi oss i underställ (tack Britt!) och tar med extra uppsättning kläder – det är lätt hänt att plurra i snipe.boggen! Återkommer med rapport efter dagen!

Man down!

En kristallklar morgon med frost lovar en härlig dag i ”snipe boggen”.Jag, Mia, Keith och unge Graham gav oss ut i det vattendränkta området. Graham och Keith hade vadarstövlar på sig, Mia och jag fick nöja oss med att försöka undvika de värsta hålen. Paddy och Tar fick följa med mig ut, och George följde med Mia. En död beckasin är lättare för hundarna att finna, en skadad stänger till sina doftkanaler för att göra sig omöjlig att finna. Hundarna fick verkligen slita och visade igen att den som försöker springa i området är chanslös. Här gäller koncentration och marknoggrannhet, tuva för tuva måste letas igenom ända ner i botten. En fantastiskt rolig jaktform som verkligen lär hundarna att ligga kvar och slita i området, att inte ge upp. Vegetationen är så hög att hundarna aldrig kan markera skjuten beckasin. Därför måste vi göra det, och inte släppa markeringen. Annars får vi aldrig hem fågeln.

Rätt som det v ar stöp Keith ner i ett av alla de förrädiska hålen ute i marken. Mia fick undsätta och dra upp honom. Hade han inte haft vadarstövlar hade han fått lämna en stövel kvar i botten av hålet. Jag passade på att föreviga ögonblicket såklart! Efter att ha klafsat i bogen ett par timmar slog det mig hur lyckligt lottad jag är. Jag får klafsa i en vattensjuk bog på Irland i November tillsammans med vänner och mina fina hundar!  Jag vet att många skattar paradiset till Thailand eller andra exotiska semestermål på vintern. För mig är Irland paradiset – och här är jag igen just nu!

Den 11.11 kommer Katarina inflygandes från Köpenhamn. I morgon reser Mia hem igen efter en vecka som resesällskap. En vecka själv med alla sju hundarna inklusive två valpar kommer att vara slitsamt. Jag har apportering några dagar att se fram emot – i övrigt skall det tränas tecken och signaler på alla tre. Cora ska också tränas att leta på signal och komma på inkallning.

Det är ett slitsamt liv på Irland i November!

Måndagen reste Mia tillbaka , och jag är nu själv i Blossom Cottage tills katarina kommer. Dett verkar svårare att få starter i år , många anmälningar på varje prov. Vi hoppas på ett par starter i alla fall. Jag tränar hundarna varje dag en stund, lille gara utvecklas varje dag och jag tror att det är nyttigt för en unghund att hänga med på äventyr som dessa!