Jag tycker misstänkt ofta att det kommer från människor som
aldrig startat själva och oftast för att grunddressyren inte finns där. Ibland
känns det som att det blåser vindar i Sverige som vill att A-proven ska vara som
ett enda eftersök. Att springa stort och slumpvis och finna vilt efter avblåst
drev är för mig inte definitionen på en riktig jakthund. Jag vill att de jagar
där de blir anvisade med hög intensitet och noggrannhet, och att de arbetar
färdigt på varje uppgift så att vi vet vad som är inne och avslutat.Därmed inte sagt att hundarna inte ska jaga självständigt - men de ska jaga självständigt där vi behöver dem - inte planlöst och slumpmässigt.
Hundars förmåga att hålla huvudet kallt och arbeta
systematiskt trots alla retningar varierar väldigt mellan individer, och beror
nog både på träning och gener.
Här är diskussionerna om hundarna annorlunda än hemma. Här
pratar man om sina hundar utan värderingar till kennelprefix eller andra
mänskliga värderingar.
Jag pratade i dag med en duktig kille vars tik jag mindes
från ett walk up prov i Glennoo förra
året. Hon tog an en löpa och vi såg henne arbeta upp för berget säkert två
hundra meter innan hon fann fågeln, en stark tupp. Hon var second dog down på
den. Jag minns det så väl, ståpälsen på armarna och tystnaden i galleriet när
den lilla tiken systematiskt klättar sig hela vägen upp i löpan. Och gratulationerna
till honom när fågeln var i hand. Hur har det gått för er i år frågade jag. Han
skakade på huvudet. Ingenting, inte ens en placering, ingenting fungerar i år suckade han. Och jag har tappat
självförtroendet att föra henne så jag vill knappt starta. Vi dryftade detta en
stund i vårt lilla gäng. Han skyllde inte på någonting, hade ingen förklaring
ingen bortförklaring och var väldigt bedrövad. Men hon har det ju, sa jag. Det vet vi ju, vi har ju
sett det flera gånger! Det är nog bara att hänga i så kommer det säkert
tillbaka. Vi pratade vidare – om hundar och jakt. Jakten är samtalsämnet,
hunden är redskapet som gör den möjlig.
Hundarnas sätt att jaga, hur de löser svåra situationer, tar
an löpor eller finner de svåraste beckasinerna i den svåra terrängen är
samtalsämnet. Och det är inte en skrytbänk, tvärtom. Många gånger berättas om
den egna hunden som man inte riktigt är nöjd med, och vars brister är en
besvikelse. Återigen inga långrandiga bortförklaringar utan bara ett kallt
konstaterande av att hunden inte har allt det där de vill se hos de bästa
hundarna.
Att finna de skadade fåglarna är ju det viktigaste arbetet ,
inte att apportera de stendöda. Tänker på våra svenska B-prov där vi tills för
inte så länge sedan hade släpspår med kanin med motiveringen att det skulle
fingera en löpa efter ett skadat djur. Stora männsikostövlar som drar en
upptinad kanin i koppel efter sig i ett antal meter. Skilda världar kan man
säga…
Om man hade Godkänt Släpspår hade hunden alltså bevisat
förmåga att ta an ett spår… men med en vittringsgata motsvarande en autobahn….ingen
relation överhuvudtaget till en riktig skadeskjutning av fågel eller hårvilt.
Så kom Stina Nilsson, Roekulls kennel till mig på besök. Och ytterligare fortsatte
kvällen med samtal om jakt. All sorts jakt, gryt, gris , fågel och hundarnas
betydelse för jakten.
I morse söndag vaknade vi till ytterligare en fin och solig
dag. Vi körde till Slieve Guillion Forest Park och la ut apporter till hundarna
som satt kvar i bilen. Efter träningen var det dags att vinka hej då till Stina och själv
köra till Dublin Airport för att plocka upp Katarina, och nu är ordningen
återställd! Katarina och jag i stugan,
en skön kväll på Nordirland!
No comments:
Post a Comment