Ännu fler fina dagar på Ön

Under jakterna står jag och pratar med alla hundförarna. En hel del av dom är i toppskiktet av handlers på field trials, och hundarna som är med är de hundar de går på proven med, deras bästa open dogs. Man hör ju ofta kommentarer om att A-provshundar är tävlingshundar och minsann inga riktiga jakthundar.

Jag tycker misstänkt ofta att det kommer från människor som aldrig startat själva och oftast för att grunddressyren inte finns där. Ibland känns det som att det blåser vindar i Sverige som vill att A-proven ska vara som ett enda eftersök. Att springa stort och slumpvis och finna vilt efter avblåst drev är för mig inte definitionen på en riktig jakthund. Jag vill att de jagar där de blir anvisade med hög intensitet och noggrannhet, och att de arbetar färdigt på varje uppgift så att vi vet vad som är inne och avslutat.Därmed inte sagt att hundarna inte ska jaga självständigt - men de ska jaga självständigt där vi behöver dem - inte planlöst och slumpmässigt.

Hundars förmåga att hålla huvudet kallt och arbeta systematiskt trots alla retningar varierar väldigt mellan individer, och beror nog både på träning och gener.

Här är diskussionerna om hundarna annorlunda än hemma. Här pratar man om sina hundar utan värderingar till kennelprefix eller andra mänskliga värderingar.

Jag pratade i dag med en duktig kille vars tik jag mindes från ett walk up prov i Glennoo  förra året. Hon tog an en löpa och vi såg henne arbeta upp för berget säkert två hundra meter innan hon fann fågeln, en stark tupp. Hon var second dog down på den. Jag minns det så väl, ståpälsen på armarna och tystnaden i galleriet när den lilla tiken systematiskt klättar sig hela vägen upp i löpan. Och gratulationerna till honom när fågeln var i hand. Hur har det gått för er i år frågade jag. Han skakade på huvudet. Ingenting, inte ens en placering, ingenting  fungerar i år suckade han. Och jag har tappat självförtroendet att föra henne så jag vill knappt starta. Vi dryftade detta en stund i vårt lilla gäng. Han skyllde inte på någonting, hade ingen förklaring ingen bortförklaring och var väldigt bedrövad. Men hon har det ju, sa jag. Det vet vi ju, vi har ju sett det flera gånger! Det är nog bara att hänga i så kommer det säkert tillbaka. Vi pratade vidare – om hundar och jakt. Jakten är samtalsämnet, hunden är redskapet som gör den möjlig.

Hundarnas sätt att jaga, hur de löser svåra situationer, tar an löpor eller finner de svåraste beckasinerna i den svåra terrängen är samtalsämnet. Och det är inte en skrytbänk, tvärtom. Många gånger berättas om den egna hunden som man inte riktigt är nöjd med, och vars brister är en besvikelse. Återigen inga långrandiga bortförklaringar utan bara ett kallt konstaterande av att hunden inte har allt det där de vill se hos de bästa hundarna.

Att finna de skadade fåglarna är ju det viktigaste arbetet , inte att apportera de stendöda. Tänker på våra svenska B-prov där vi tills för inte så länge sedan hade släpspår med kanin med motiveringen att det skulle fingera en löpa efter ett skadat djur. Stora männsikostövlar som drar en upptinad kanin i koppel efter sig i ett antal meter. Skilda världar kan man säga…

Om man hade Godkänt Släpspår hade hunden alltså bevisat förmåga att ta an ett spår… men med en vittringsgata motsvarande en autobahn….ingen relation överhuvudtaget till en riktig skadeskjutning av fågel eller hårvilt.

Hundarna här är märkbart ofta ganska rejäla, både i stomme och byggnad. De har välansatta muskler och är byggda för arbete. Hanar och tikar har ofta ganska rejäla skallar. De är inte på något vis tunga eller klumpiga gud bevars, bara otroligt atletiska. Det är en njutning att vara här i de här markerna och titta på jakthundarnas kapacitet när den verkligen behövs.

Så kom Stina  Nilsson, Roekulls kennel till mig på besök. Och ytterligare fortsatte kvällen med samtal om jakt. All sorts jakt, gryt, gris , fågel och hundarnas betydelse för jakten.

I morse söndag vaknade vi till ytterligare en fin och solig dag. Vi körde till Slieve Guillion Forest Park och la ut apporter till hundarna som satt kvar i bilen. Efter träningen var det dags att vinka hej då till Stina och själv köra till Dublin Airport för att plocka upp Katarina, och nu är ordningen återställd! Katarina och jag i stugan,  en skön kväll på Nordirland!