Jag kan se fördelarna med ett gentest, naturligtvis kan jag det. Rätt använt är det ett verktyg för att ÖKA avelsbasen och därmed den genetiska variationen och motverka att den effektiva avelsbasen sjunker.
Problemet är ju hur det används i praktiken. Helst ska båda föräldradjuren vara clear verkar det som.
Det generella användningssättet om en part är carrier verkar vara att använda clear-hanar till carrier-tikar, dock sällan eller aldrig det motsatta förhållandet.
Det vill säga, man är betydligt mer välvilligt inställd till att avla på sin tik som gentestats bärare av något av de mätbara anlagen än att använda en carrierhane på sin clear-tik.
Har Ni hört talas om att någon använt en CNM-carrierhane på sin clear-tik?
Kanske är det bäst att här klargöra att jag inte testat någon hund ännu med något ofördelaktigt resultat - det är inte därför jag skriver detta alster :-)
Om gentesterna ska vara till nytta måste anlagsbärare användas i avel - annars utarmar vi populationen och minskar därmed avelsbas och effektiv avelsbas.
Tänk efter ett slag - vad har vi för tester i dag?
- prcd-PRA
- EIC
- CNM
- Skeletal dysplasi
- narkolepsi
- RD/dvärgväxt
I skrivandes stund jagas generna för Epilepsi, Bakre polär katarakt och allergi på vår ras. Om bara något år gissar jag på åtminstone två ytterligare gentester för labrador.
Är syftet med avelsarbetet en sund jakthund eller är Absolut hälsa avelsmålet? Vi riskerar att tappa otroligt många egenskaper och ovärderliga särdrag i sökandet efter den genetiska 100 %-aren.
Hur stor andel individer uppvisar någon av ovanstående testbara sjukdomar eller syndrom?
Hur många procent i populationen har fått PRA, EIC, CNM eller dvärgväxt för att ta några exempel?
Jag har testat våra hundar för CNM och prcd-PRA. Jag antar att vi drivs till att testa för dvärg också, och sen nästa och nästa test.
Men vad riskerar vi? Vad vinner vi?
Jag är inte emot gentester om någon till äventyrs tror det. Inte heller struntar jag i sjukdomar, tvärtom informerar vi omedelbart om de fall av olika defekter våra avelshundar lämnar så att andra kan undvika att göra liknande kombinationer. Vi arbetar och håller oss efter vår Code of Ethics vi har här på Meadowlark Gundogs och som finns att titta på på vår hemsida.
Jag är definitivt emot gentesterna om det innebär att endast clear-hundar går i avel - det är ett kortsiktigt försäljningsargumenterande tänk som i längden skadar vår ras. Att skriva i sin annons att valparna är "clear by parentage på allt" ser bra ut i annonsen och för valpköparen som läser den - men är inte något att eftersträva i husdjursavel eftersom förutsättningen för den typen av avel bygger på att alla friska carriers slås ut ur avelsprogrammen. Det minskar populationen på sikt och hundarna blir inte friskare för det. Gener muterar nämligen, nya sjukdomar dyker upp, men med en utarmad genetisk variation blir effekterna snabbt kännbara och irreversibla.
Hur ska vi hantera detta? Hur kommer uppfödare att hantera alla tester? Valpköpare ställer krav på allehanda pappersintyg men det behöver inte innebära att man förstår den långsiktiga innebörden av vad man tror vara rimliga krav för valpköpet.
Våra hundar ska para sig naturligt, föda naturligt, vara goda föräldradjur och lämna ovärderliga egenskaper efter sig. Det vänliga stabila kynnet, godmodet och intelligensen. Förmågan att ta en löpa och oförtrutet följa löpan till vilt, modet att arbeta under svåra förhållanden, det fina stadiga apportgreppet, viltsuget, den positiva inställningen till att arbeta med föraren, den positiva inställningen till att arbeta med andra hundar. De ska vara ovärderliga verktyg och kamrater i jakten.
Backa lite nu och skrolla upp. Så ska de testas för allt det där. Vad begär vi egentligen? Hur långt ska vi gå?
Hur ska vi använda det? Hur kommer vi att använda det?
http://www.laboklin.co.uk/laboklin/showGeneticTest.jsp?testID=8235D
Jag länkar till laboklin om skeletal dysplasi för er som vill läsa mer.
Vad vill jag då ha sagt? Vad är konklusionen?
Jag vet inte - jag vet verkligen inte. Jag är rädd för att vi kastar ut babyn med badvattnet i vår entusiastiska strävan mot perfekt hälsa.
Och annars är jag positivt inställd till gentestet om det blir ett verktyg för att öka den gentiska variationen. Solklart va? Som korvspad.
Synnerligen intressant. Och viktigt att diskutera! Vad är det vi vill ha? Och varför? Vi kan mäta mer och mer - men hur mäter vi egenskaper? Hur får vi fram de där utmärkta jakthundarna som vi ju VILL ha. Visst, de ska vara friska också. I alla fall hyfsat. En fin jakthund med påverkade anlag (och även vissa mindre allvarliga defekter och sjukdomar!) jagar fortfarande lika fint!
ReplyDeleteMedan en frisk labrador som inte vill jaga är ju inget att ha...
/Annika H
Som många skrivit på olika forum så tycker även jag att gentesterna bör fungera som vägledning i avelsarbetet och inte för att utesluta. Den som är anlagsbärare (är naturligtvis en frisk individ, bara bärare av ett anlag)bör användas i aveln för att hålla aveln bred och för min egen del skulle jag inte ha något problem att para med en anlagsbärare.
ReplyDeletemen...Problemet uppstår förstås när man parar en anlagsbärare med en anlagsbärare.
Man kan testa hunden för att få reda på om hunden är clear eller anlagsbärare men även göra research genom stamtavlor/avkommor/resultat och på så sätt få fram vilka linjer som tillsammans lämnat sjuka eller misstänkt sjuka individer.
Nu är jag ny som uppfödare och har än så länge "bara" en valpkull och det är inte mycket att utvärdera än så länge men om man skulle oturligt nog få 2-3 individer av någon sjukdom/defekt från samma linje så tycker jag att man bör testa sin tik eller hane eller göra en research INTE för att utesluta utan få reda på hur man kan/bör avla.
Jag har avlat på travhästar under några år och där har man förstås andra problem och ett är tex lösa benbitar. Inget man kunde testa för men genom research genom stamtavlor/avkommor/resultat kunde man få fram vilka linjer eller hingstar där lösa benbitar hos avkommorna var mer förekommande än hos andra och på så sätt undvika att betäcka två avelsdjur med samma problem. För vem vill lägga ner den tid, pengar och energi som krävs för att föda upp en välstammad travhäst om den inte har förutsättningar att klara den påfrestning som den utsätts för genom att tävla och träna men det är heller ingen travhäst som kommer någonstans med starkt skelett men med en ovilja att springa..Visst ibland måste man chansa och förhoppningsvis slår det mycket väl ut.
Jag är en liten uppfödare (ca 1 kull vartannat år)och påverkar nog inte aveln märkbart stort iallafall inte så att avelsbasen blir snäv men måste ändå se till att anlagsbärare ingår i aveln, ännu viktigare är de som föder upp 5-7 valpkullar/år, gör det eftersom de kan på realitivt kort tid påverka aveln.
Självklart finns det inga kärnfriska superindivider som har alla önskvärda egenskaper paketerade i en perfekt skepnad men är det en orsak till att inte testa eller att inte göra en research om man ligger i riskzonen med nåt avelsdjur?
Avel är inte lätt och det är alltid ett ställningstagade och vägande för och nackdelar och jag vill inte heller tulla på fina egenskaper såsom god mentalitet, följsamhet, arbetslust and so on men jag vill heller inte få någon/några individ/individer med en sjukdom som påverkar funktion eller levnad.
Det kommer komma nya sjukdomar och vissa gamla kommer minska/försvinna så som det är för oss också.
Så....vad tycker jag? :) Använd testen med förstånd...
// Maria S