I går kväll stod vi blickstilla och väntade på duvor och gäss att komma in över fälten. Tar sitter gömd i ett buskage för att inte synas, Red likaså. Dom är knäpptysta och alldeles stilla. Inte en flämtning, inte en rörelse eller ett ljud.
Jag tänker på att man nog aldrig riktigt förstår vikten av en hund i balans vid jakt om man inte går ut och jagar själv. Att missa skottchansen för att hunden inte kan vara stilla och röjer oss där vi står. Stressen av att hunden inte är en osynlig deltagare utan en stressfaktor runt fötterna.
Driven fågel är inte vild fågel. De utsatta fåglarna är vana vid rörelse och utfodring och är mer eller mindre stationära vid foderplatsen.
Att stå i ett apporteringgäng under en sån jakt är något helt annat. Fåglarna är inte lika känsliga och reagerar inte alls som vild fågel.
Jag står med bössan gömd i ett buskage med min hund. Och så kommer gässen in.....
En härlig augustikväll med Janne och hundarna.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment