Followers

Thursday, March 17, 2011

Behövs ledarskap och vad är det?

Man läser ofta olika rön om hundar och hur hundar fungerar. Man kan skrota ledarskapstankarna läste jag i en av Hundsports krönikor för något år sedan. Genom att äga sin hund var man automatiskt ledare för den. Hundens liv är så kort att man i stället skulle koncentrera sig på att ha kul med sin vän.

Vad betyder det där egentligen? Vad är kul? Hur kul? För vem? Hur menar skribenten tro?

I samma krönika hänvisas till en Rottweiler som visserligen går perfekt fot men som ser ledsen ut vid sidan av sin ägare.

Att tänka på sin hund som ett verktyg är ett annat ”fel”, och en syn som måste bekämpas läste jag på annan plats.
Hunden har varit människans verktyg sedan stenåldern, och levt sida vid sida med oss. Att vara någons verktyg är att behövas. Att behövas är att betyda något för någon eller flera. Att vara ett verktyg är inte automatiskt att bli slängd i ett hörn när man inte behövs. Hantverkarens första budord är att väl ta hand om sina verktyg. Annars fungerar de nämligen inte…

Vad man behövs till är en annan femma. Antingen är man jakthund, sällskapshund eller ledarhund för att nämna några viktiga användningsområden för våra hundar. Att behövas är att ha ett krav på sig för sitt ändamål. Att ha en tydligt formulerad kravbild är inte samma sak som att bli illa behandlad. Ingen mår bra av att inte behövas, att inte ha någon uppgift eller syfte med sin existens.

Att bygga en hel utbildning på frivillighet och uteblivna korrigeringar och konfliktfria val är en ekvation som jag inte riktigt förstår. För mig står korrigering för att korrigera ett fel, att ställa till rätta. I mångas öron står korrigering för våld, hugg och slag och är därmed fel.

Att avleda i stället för att angripa grundproblematiken är en annan välkänd metod. Allt för att undvika obehag, lika mycket eller mer för att undvika obehaget för föraren än för hunden tror jag. Konflikträdslan är påtaglig - det är läskigt att konfrontera ett problem..

Jag vill ha tydliga regler för mig själv och mina hundar. Jag vill att människor och dresserbara djur ska fostras att skilja på rätt och fel. Jag vill att människor och djur runt mig går att lita på, att de gör det som förväntas för att allt ska fungera. Allt i livet är inte ett enda åkband på Liseberg. Vi måste prestera också. Och vet ni, jag tycker det är rätt kul. Det gör hundarna också!

Jag tillämpar förbudskommandon som det heter, mina hundar förstår NEJ. Så fort jag sagt NEJ visar jag hur jag ville att hunden skulle göra. Eftersom hundarna har en relation till mig som är grundmurad sen valpben innebär inte NEJ något annat än just NEJ. Sluta omedelbart betyder det helt enkelt, och så ska jag visa hur jag menar.

Ett val är att hela tiden göra sig ”roligare” för hunden, det har jag sett några exempel på. Hunden kommer inte tillbaka med apporten och ägaren har fått rådet att göra sig roligare.

Vad händer egentligen när hunden inte kommer tillbaka med apporten? Varför väljer hunden något annat än sin ägare? Inte mycket till Alfred och Emil, vapendragarna i vått och torrt.

Fungerar inkallningen 100%? Nej det gör den inte. Den fungerar när hunden vill komma till ägaren. Med ett byte i munnen är det inte helt snutet ur näven att man med lösnäsa, rolig hatt och många godbitar kan konkurrera ut bytet och friheten för hunden.
Att tydligt lära in och vid behov, lära om på ett för hunden begripligt vis är för mig det bondförnuftigt bästa valet. Att som Roger och Simon säger, få dom här hundarna att vilja göra det för dig är hemligheten. När du behöver det och vill det ska hunden utföra uppgiften med glädje, säkerhet och trygghet.Och med tydligt krav på utförandet.

Hundar med hög jaktlust (och sannolikt andra också) behöver fostran och krav och mängder av positiv förstärkning. Det ena utesluter nämligen inte det andra. I skarpt läge måste nämligen hunden komma tillbaka med apporten/inte gå efter haren den tryckte upp/ jaga rådjur/komma omedelbart på inkallning för att nämna några vardagliga situationer.

Relationen är allt - Alfred och Emil.
Att skapa en relation är INTE att med olika metoder lära in en mängd övningar.
Titta på Emils relation med sin pappa. Pappa skriker EEEMIIIL över hela gården och Emil flyr till snickerboa. Där låser han från insidan och pappa från utsidan. Emils pappa för att han inte ska förgå sig mot ungen, och Emil för att skydda sig. Sen sätter sig Emil och täljer en gubbe.

Han har det till och med lite mysigt i snickerboan, äntligen lite lugn och ro...

Metoden fungerar uppenbarligen inte för gubbarna blir fler och fler i snickerboan. Den fungerar ju heller inte för att Emil egentligen aldrig haft ont uppsåt i sina hyss.

Han visste helt enkelt inte bättre och de flesta hyssen är ju gjorda med goda avsikter från barnets vy.

Men han blir bättre och bättre på att springa från den som skriker och gormar, och klarar sig alltid till snickerboa med skinnet intakt…

Alfred och Emil har en annan relation. Mycket kärlek, tillit och förtroende. Och ingen tvekan om vem som är den stora tryggheten och förebilden. Alfred skriker aldrig på Emil, men Emil har stor respekt för Alfred, han är en förebild för Emil.

Du och jag Alfred. Du och jag Emil. Tror jag det.

I en dålig relation och otydligt ledarskap mellan hund och människa finns bara en som behöver betala priset - och det är hunden. Jävla orättvist tycker jag som tycker att det är den som sköter spakarna som bär ansvaret...

10 comments:

  1. Anonymous3:05 AM

    Tänk om alla dessa "hundpsykologer", "mjuka-metoder-hundtränare" (jag anser att detta som du skriver är mjuka metoder, men du förstår nog vilka jag menar) kunde läsa detta och verkligen ta till sig.
    Tack Birgitta, detta ska jag spara och läsa när jag funderar på mitt hundägarskap :).
    Vh
    Anna Kleven

    ReplyDelete
  2. Anonymous4:10 AM

    För mig känns det som att man måste lära sig läsa SIN hund. Och det är inte gjort på en kafferast, det måste få ta lite tid och intresse i anspråk. För att kunna bli Emil-Alfred bl a. Men många vill ha ett färdigt koncept att applicera på hunden och då är det ju lätt att nappa på en ny "trendmetod" i en tidning eller liknande.
    Åsa

    ReplyDelete
  3. Köper dina tankar rakt av!

    Relationen är A och O. Alltid. Men ingen mjukis byx-relation, utan en relation som grundas på respekt, ödmjukhet och förståelse. Hunden har en uppgift, ett uppdrag som ska utföras (jakt eller annat). Min uppgift är att ge den rätt förutsättningar att lösa uppgiften på ett bra sätt. Jag hoppas jag lär mig lite mer för varje hund och lyckas lite bättre med min uppgift. Det är i alla fall mitt mål.

    Tack för dina goda, kloka tankar!

    Åsa

    ReplyDelete
  4. Jag har en sån himla klok kompis!!

    ReplyDelete
  5. Anonymous11:25 AM

    Jag önskar du skulle skriva en bok, Emil och Alfred bara för klockrent.
    Kristina

    ReplyDelete
  6. Anonymous2:14 AM

    Åh, det har var det bästa jag läst på länge,håller helt och hållet med. själv har jag alltid jämfört min egen hundträning med barnuppfostran, för jag har då "korrigerat"mina barn när dom gjort fel och sen talat om och visat det rätta, det har gått alldeles utmärkt. Tack. A-C.

    ReplyDelete
  7. Anonymous1:49 AM

    Man blir så himla imponerad av dina tankar, så klockrena!!
    mvh
    Pernilla

    ReplyDelete
  8. Anonymous5:53 AM

    Visst är det den som sköter spakarna som bär ansvaret. När man är nybörjare och har kommit lite snett i relationen behöver man ibland hjälp av någon som kan och vet. Denna någon har ofta lång erfarenhet av att träna hundar och vet hur man skapar en trygg och bra relation till sin hund redan från början. Denna någon har därför själv sällan någon personlig erfarenhet av samma problem och därmed liten erfarenhet av att lära om så det blir helt rätt. Tyvärr händer det ofta att denna någon behandlar en förare och dennes hund på ett sätt som denna någon ALDRIG skulle göra med sin egen hund.

    För det är här som skiljelinjen går, mellan den skicklige hundtränaren och den skicklige instruktören: Att kunna hjälpa ett ekipage med problem man själv aldrig haft, med samma metoder man själv tillämpar, det klarar bara en skicklig instruktör.

    ReplyDelete
  9. Hej Anonym!
    (Du glömde att skriva under med ditt naman)Under ett helt hundliv där många hundar passerat, finns inte så hemskt många variationer på problemen som kan uppstå mellan hunden och människan. Och visst har väl alla varit nybörjare nån gång och "kört i diket" i relationen och därmed träningen?
    Dom flesta problemen har man varit med om själv, och det är ur den egna erfarenheten man lär sig att göra rätt och bättre till nästa hund eller när man försöker hjälpa nån annan!

    ReplyDelete
  10. Anonymous12:29 PM

    Kloka ord som jag blir så glad över att läsa!!

    MVH Maria R

    ReplyDelete