Vilka är de bästa jaktupplevelserna med hundarna?

Tar gjorde något väldigt fint i förrgår. En fågel hade skjutits och gått ner nära en bäck, på endera sidan av den, vi visste inte riktigt säkert. Bäcken var ström men vattenståndet  lågt, knappt till hundens sporre. Stenigt var det i bäcken, så vattnet ringlade sig mellan stenarna. En hund skickades på fågeln men fick inget svar, hunden var på båda sidor bäcken men hittade ingenting. Så provade jag Tar.

 I mitten av bäcken stannar han, och börjar gå nerströms med långsamma steg. Han har huvudet lågt och ser ut att vara på löpan. Men fasaner brukar inte springa i bäckar. Fyrtio meter nerströms går han in bakom ett stenblock där hönan trycker. Det var inte tre hundra meter långt, det var inte en ”spektakulär” fågel, men för mig v ar den värd mycket. Duktig Tar!

Will gjorde ett fantastiskt fint och övertygande arbete på en runner i Glennoo förra hösten.  I ett långsamt, noggrant arbete uppför berget i perfekt balanserat tempo och i full koncentration löste han den svåra situationen. Utan att tappa löpan, i de svårare partierna gick han helt enkelt ner i fart ännu mer. Det är helt enkelt svårt att slå en ring i en brant uppförslöpa på en bergssida.Jag kunde bara stå på andra sidan ravinen och titta. Ett härligt minne!

Ibland är det när jag tränar en ung hund i sina grundstenar och jag helt plötsligt får svaret – den unga hunden har förstått och kan sätta ihop alla byggstenarna till hjälpmedel i sin framtida karriär som jakt och provhund.

Unghunden stannar direkt jag behöver påverka, en blixtsnabb med lugn och fokuserad respons på visselsignalen, och därifrån kan ta nästa anvisning med säkerhet! Unghunden är lugn, trygg utan gasad förväntan eller stress.

De tunga eftersöken i de eländiga viltvattnen eller i havet. Hundarna sliter och kämpar, de jagar med en glöd som hela tiden driver dom att gå  igen och igen och igen. De är starka hundar med dådkraft. De ger inte upp. Den sista fågeln som kommer in bogserad av en dödstrött och kall hund är mina finaste minnen varje gång.

Första gången Castro tog upp och drev – happy days!

Jag tror att många av er känner igen det jag skriver och har egna minnen att dela med er av.

Jag vet att vännen Anders var alldeles varm, glad och nöjd över lilla Quests arbete på en skadad fågel häromdagen, likaså Mirjam som fick en fin upplevelse med Ina på samma jakt.

Jakten är kärnverksamheten där hunden är ett redskap. Så är det faktiskt för alla topp-handlerna här borta med deras hundar och så är det för mig och Janne också, och för Anders och Mirjam.

Alla gör vi våra prioriteringar med hundägandet och nyttjar det olika, uppskattar det på olika vis!

Hos oss blir hundarna såväl utnötta på jakter som prövade på prov – och så ska det fortsätta. Är inte det bästa finns jakt med hund?

Ännu fler fina dagar på Ön

Under jakterna står jag och pratar med alla hundförarna. En hel del av dom är i toppskiktet av handlers på field trials, och hundarna som är med är de hundar de går på proven med, deras bästa open dogs. Man hör ju ofta kommentarer om att A-provshundar är tävlingshundar och minsann inga riktiga jakthundar.

Jag tycker misstänkt ofta att det kommer från människor som aldrig startat själva och oftast för att grunddressyren inte finns där. Ibland känns det som att det blåser vindar i Sverige som vill att A-proven ska vara som ett enda eftersök. Att springa stort och slumpvis och finna vilt efter avblåst drev är för mig inte definitionen på en riktig jakthund. Jag vill att de jagar där de blir anvisade med hög intensitet och noggrannhet, och att de arbetar färdigt på varje uppgift så att vi vet vad som är inne och avslutat.Därmed inte sagt att hundarna inte ska jaga självständigt - men de ska jaga självständigt där vi behöver dem - inte planlöst och slumpmässigt.

Hundars förmåga att hålla huvudet kallt och arbeta systematiskt trots alla retningar varierar väldigt mellan individer, och beror nog både på träning och gener.

Här är diskussionerna om hundarna annorlunda än hemma. Här pratar man om sina hundar utan värderingar till kennelprefix eller andra mänskliga värderingar.

Jag pratade i dag med en duktig kille vars tik jag mindes från ett walk up prov i Glennoo  förra året. Hon tog an en löpa och vi såg henne arbeta upp för berget säkert två hundra meter innan hon fann fågeln, en stark tupp. Hon var second dog down på den. Jag minns det så väl, ståpälsen på armarna och tystnaden i galleriet när den lilla tiken systematiskt klättar sig hela vägen upp i löpan. Och gratulationerna till honom när fågeln var i hand. Hur har det gått för er i år frågade jag. Han skakade på huvudet. Ingenting, inte ens en placering, ingenting  fungerar i år suckade han. Och jag har tappat självförtroendet att föra henne så jag vill knappt starta. Vi dryftade detta en stund i vårt lilla gäng. Han skyllde inte på någonting, hade ingen förklaring ingen bortförklaring och var väldigt bedrövad. Men hon har det ju, sa jag. Det vet vi ju, vi har ju sett det flera gånger! Det är nog bara att hänga i så kommer det säkert tillbaka. Vi pratade vidare – om hundar och jakt. Jakten är samtalsämnet, hunden är redskapet som gör den möjlig.

Hundarnas sätt att jaga, hur de löser svåra situationer, tar an löpor eller finner de svåraste beckasinerna i den svåra terrängen är samtalsämnet. Och det är inte en skrytbänk, tvärtom. Många gånger berättas om den egna hunden som man inte riktigt är nöjd med, och vars brister är en besvikelse. Återigen inga långrandiga bortförklaringar utan bara ett kallt konstaterande av att hunden inte har allt det där de vill se hos de bästa hundarna.

Att finna de skadade fåglarna är ju det viktigaste arbetet , inte att apportera de stendöda. Tänker på våra svenska B-prov där vi tills för inte så länge sedan hade släpspår med kanin med motiveringen att det skulle fingera en löpa efter ett skadat djur. Stora männsikostövlar som drar en upptinad kanin i koppel efter sig i ett antal meter. Skilda världar kan man säga…

Om man hade Godkänt Släpspår hade hunden alltså bevisat förmåga att ta an ett spår… men med en vittringsgata motsvarande en autobahn….ingen relation överhuvudtaget till en riktig skadeskjutning av fågel eller hårvilt.

Hundarna här är märkbart ofta ganska rejäla, både i stomme och byggnad. De har välansatta muskler och är byggda för arbete. Hanar och tikar har ofta ganska rejäla skallar. De är inte på något vis tunga eller klumpiga gud bevars, bara otroligt atletiska. Det är en njutning att vara här i de här markerna och titta på jakthundarnas kapacitet när den verkligen behövs.

Så kom Stina  Nilsson, Roekulls kennel till mig på besök. Och ytterligare fortsatte kvällen med samtal om jakt. All sorts jakt, gryt, gris , fågel och hundarnas betydelse för jakten.

I morse söndag vaknade vi till ytterligare en fin och solig dag. Vi körde till Slieve Guillion Forest Park och la ut apporter till hundarna som satt kvar i bilen. Efter träningen var det dags att vinka hej då till Stina och själv köra till Dublin Airport för att plocka upp Katarina, och nu är ordningen återställd! Katarina och jag i stugan,  en skön kväll på Nordirland!

Irland igen

Resan över planerades med Esbjerg Harwich som första etapp, med DFDS. Färjan avgick 18.45 och vi var framme i Harwich 12.00 lokal tid. Smidigt och enkelt –skönt att slippa körtiden genom Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike. Vi hade bokat en hytt och efter en god middag ( Tack Mia!) kröp vi till sängs och sov lagom vaggade av vågorna ända till kvart i åtta morgonen därpå.

Sedan körde vi tvärsöver England till Wales och Llwyndrissi Farm. Jag hade pratat med Roger Phillips och kommit överens om att vi skulle träffas för middag på kvällen. Överraskningen var att Ann-Charlotte Bengtsson och Jörg Brach också var i Wales för att träna med Roger . Vi åt en god middag på en Indisk restaurang i Carmarthen tillsammans. Vår färja skulle inte lämna fishguard förrän 2.45 på morgonen så vi hade ingen större brådska.

Sex på morgonen efter en lugn överfart anlände vi till Rosslare.  Vi körde direkt upp till Glennoo straxt utanför Fivemiletown på Nordirland.

Jag har verkligen förälskat mig i Irland! En liten känsla av att komma hem smyger sig på när man träffar vännerna och hör de välbekanta skämten och känner stämningen. På programmet var picking up – fasaner och en avslutande walk up i en snipe-bog. Hundarna som suttit i bilen  två dygn uppskattade dagen lika mycket som vi.

Lottningarna hittills har inte varit på min sida. Åttonde reserv på första och andra rreserv på anda. Andra reserv låter lovande men kommer att visa sig inte räcka till start på Benvarden.

Andra dagen packade vi matsäck och körde upp till Slive Giullon Forest Park. Vi hade Mirjams och min valp med oss i bilen – de ska nu bo med mig under resan och vänja sig vid lite annat än kennellivet.

Mia fick bekanta sig med irländsk vegetation – något helt annat än vad vi har hemma i Sverige. Ormbunkarna är manshöga och på botten i markhöjd är allting björnbär.

Hundarna skötte sig kanonbra – och vi klättrade som bergsgetter för att lägga ut fasaner till hundarna. Bra motion för både folk och fä!

På kvällen slötittade vi på Championshipfilmen från 2005 – GBFTCH  Millcottage Pathfinder vinner i Skottland. Terrängen i Skottland är jämförbar med den irländska. Ingen ändlös platt mark med betor eller senap, utan kuperad terräng med mark som ställer stora krav på mod och egna initiativ.

Tredje dagens morgon vaknar vi och går ut för att titta till Rod och Cora – duktiga småttingarna har INTE kissat eller bajsat på sig i buren utan verkar ha sovit gott i sin fina bädd. Nu klär vi oss i underställ (tack Britt!) och tar med extra uppsättning kläder – det är lätt hänt att plurra i snipe.boggen! Återkommer med rapport efter dagen!

Man down!

En kristallklar morgon med frost lovar en härlig dag i ”snipe boggen”.Jag, Mia, Keith och unge Graham gav oss ut i det vattendränkta området. Graham och Keith hade vadarstövlar på sig, Mia och jag fick nöja oss med att försöka undvika de värsta hålen. Paddy och Tar fick följa med mig ut, och George följde med Mia. En död beckasin är lättare för hundarna att finna, en skadad stänger till sina doftkanaler för att göra sig omöjlig att finna. Hundarna fick verkligen slita och visade igen att den som försöker springa i området är chanslös. Här gäller koncentration och marknoggrannhet, tuva för tuva måste letas igenom ända ner i botten. En fantastiskt rolig jaktform som verkligen lär hundarna att ligga kvar och slita i området, att inte ge upp. Vegetationen är så hög att hundarna aldrig kan markera skjuten beckasin. Därför måste vi göra det, och inte släppa markeringen. Annars får vi aldrig hem fågeln.

Rätt som det v ar stöp Keith ner i ett av alla de förrädiska hålen ute i marken. Mia fick undsätta och dra upp honom. Hade han inte haft vadarstövlar hade han fått lämna en stövel kvar i botten av hålet. Jag passade på att föreviga ögonblicket såklart! Efter att ha klafsat i bogen ett par timmar slog det mig hur lyckligt lottad jag är. Jag får klafsa i en vattensjuk bog på Irland i November tillsammans med vänner och mina fina hundar!  Jag vet att många skattar paradiset till Thailand eller andra exotiska semestermål på vintern. För mig är Irland paradiset – och här är jag igen just nu!

Den 11.11 kommer Katarina inflygandes från Köpenhamn. I morgon reser Mia hem igen efter en vecka som resesällskap. En vecka själv med alla sju hundarna inklusive två valpar kommer att vara slitsamt. Jag har apportering några dagar att se fram emot – i övrigt skall det tränas tecken och signaler på alla tre. Cora ska också tränas att leta på signal och komma på inkallning.

Det är ett slitsamt liv på Irland i November!

Måndagen reste Mia tillbaka , och jag är nu själv i Blossom Cottage tills katarina kommer. Dett verkar svårare att få starter i år , många anmälningar på varje prov. Vi hoppas på ett par starter i alla fall. Jag tränar hundarna varje dag en stund, lille gara utvecklas varje dag och jag tror att det är nyttigt för en unghund att hänga med på äventyr som dessa!