Efter att ha kört i bitvis yrande snö ner till Fishguard tog vi färjan till Rosslare
där vi landade strax efter sex i går kväll.
Vi körde till Slane, och tog in på vårt B&B. I vanlig irländsk ordning till en vänlig värd, och till ett rent och snyggt rum. Vi var ganska möra efter dagens bil och färjefärd, så det det blev slötittande på ”I’m a celebrity, get me out of here” (förfärligt program)innan vi släckte lampan. Vi vaknade med yrande snö runt knutarna, och modet sjönk en aning. Fy tusan för ett väder! Samlingen var ett stenkast från vårt B&B, på Main Road.
Vädret hade spelat the field trial secretary ett spratt , så han var nästan en timme sen innan vi fick nummerlappar och kunde köra till Slane Castle.
Slane Castle är ett otroligt vackert gods, fantastiska marker och omgivningar.
Jag hälsade på mina medtävlare, många kände jag sedan tidigare. Slane ligger nära Nord-Irland, så det var en del tävlande därifrån plus några jag dömde för två veckor sedan.
Några var i Irlands International Gundogteam på Highclere.
Domare i dag var mr Aidan Daly, Mr Ronnie Farrelly och mr Tim Merill.
Katarina och jag var påpälsade inifrån och ut och hoppades att vädret inte skulle bli alltför jobbigt för förare och hundar. Skyttarna var toppklass hade vi hört, så vi oroade oss inte så mycket för deras koncentrationsförmåga J
Första driven, en kullig stubbåker där fågel sköts på stubben och in i skog.
Här fick Will anvisning om en fågel rakt fram på stubben, en rak snygg linje, och så skall jag blåsa stopp. Inget ljud i pipan! Blåser igen och får fram ett underligt hest pipljud.
Will tittar till, precis som ” vem är det som blåser?” Jag viftade med handen och då stannade han. Pekade höger och han hittade fågeln. När jag fått fågeln i hand undersökte jag pipan, dels satt det nåt fast i pipan, och dels hade en bit lossnat. Vad göra?
Eftersom vi är på Irland, och alla medtävlare och publik sett vad som hände skyndade genast Tom Fox fram och erbjöd mig en Acme 210 ½. Får jag köpa den undrade jag, jag har ju prov i morgon också. ”Det är en souvenir från mig”, svarade han, ”bara blås rätt i den nu så det går bra i fortsättningen”. Man borde inte bli förvånad, dessa irländare är makalösa.
Andra apporten är en lång dirigering till en specifik fågel i stubben. Här gick Will i en släng rakt på och fick en stoppsignal och sen sin hunt signal. Pick! Bra och snygg apport.
Sedan var det dags för andra drevet. Först fick vi knuffa på bilar som inte tog sig upp för den lilla uppförsbacken mot bron till byn Slane, men sen var vi på rull och kunde ta oss till den plats jag bävade lite för. River Slane löper genom Slane, en strid femtio meter bred flod.Branta kanter som gjorde i och uppgångar mycket svåra för hundarna. Och i nollgradig temperatur.
Drevet gick och höga fina fasaner presenterades över den strida strömmen in i en skog.
Hundarna började skickas och jag blev orolig när jag såg hur hundarna kämpade i vattnet, drev nedströms i den hårda strömmen och kämpade för att bara ta sig över och inte minst upp på andra sidan. Jag tittade på Katarina som blivit lika vit i ansiktet som jag.
En hund hamnade i ett sånt strömt område att den stod stilla i vad som kändes som en evighet innan han lyckades ta sig ur den strömfåran.
”Number eleven”, ropade Ronnie Farrelly och det var bara att kliva fram. Jag hade en plan att skicka lite uppströms eftersom det inte såg lika strömt ut nära oss, så jag räknade med att han skulle hinna över ganska långt innan han kom in i det område där strömmen var som värst.
”Get over”, Will kastade sig i och simmade starkt och snabbt över, tog sig upp enkelt , fick en signal igen, stopp, ”back” in i en riktigt tät vegetation. Snabbt tillbaka med tupp i käften, hoppade i strömmen och tog sig över och upp tjugo meter nedströms.
Jag andades ut när han lämnade av tuppen. Vi hade frottéhandduk med till honom, så jag torkade honom noga och höll igång honom ordentligt medan vi väntade. Här stöp en hel del hundar. Will skickades sedan på en fågel som inte fanns där markören anvisat, tur för mig och tre till som prövats på fågeln! Apporten ströks alltså.
Sedan blev det nytt drev vid Maidens Rock. Det sägs att en dotter till Lorden inte fick gifta sig med sin käraste och kastade sig ut för klippan just där någon gång i historien, därav namnet på drevet.
Här fick vi en riktigt fin runner, en fågel som gått ner flera minuter tidigare och som gått ner i ett tätt buskage. Jag skickar dit Will, och några minuter senare kommer han med tuppen, en bra apport att få i bagen en stund in i provet.
Sista driven var vi sex kvar. Här skötte sig Will kanon och plockade bort två hundar genom eyewipe.
Två hundar misslyckades genom att hamna i fel område, minerad mark, och så kom fågel in som inte var anvisad.
”Number fourteen and number eleven is asked for last retrieves”.
Båda hundarna gjorde varsin snygg dirigering och sen var det klart.
Välförtjänt vinnare var nr 14,IE FTCH Drumorgan Trumper och 2nd Will!
Prisutdelningen förrättades i tungt snöfall och vi beslöt att köra ikväll till byn Finea där morgondagens walked up trial hålls. Vi eskorterades av Tom Fox, nästan hela vägen till Finea ,som körde före bara för att se till att vi kom rätt. I Finea möttes vi upp av Anthony Reilly (som var en av de som åkte ut sist med en fin Birdrowe-hund), han hade fixat B&B, såg till att vi kom in och avslutade med att säga att hans fru Mary skulle bre lunchmackor till oss och göra oss en kaffetermos till morgondagen. Guds Änglar finns på jorden, dom bor på Irland!
Nu vilar vi inför morgondagen!
