Egenskapsbedömning på B-prov och andra funderingar.

 

Jag har funderat mycket på våra B-prov. Rykten spreds ju lämpligt lagom till Fullmäktige att Janne som då var ordförande i HS arbetade för att plocka bort B-proven. Det var ett helt befängt rykte – utan både rök och eld. Tvärtom så hade den sittande styrelsen tydliggjort B-proven genom skapandet av en egen kommitté och förslag på ett årligt B-provs RM parallellt med A-provs Mästerskapet. Nog om detta, det är historia nu.

Däremot finns mycket att fundera över tycker jag när det gäller våra B-prov. Detta är mina egna personliga funderingar och jag hoppas att ni vill diskutera med öppet sinne och inte med bakåtsträvarens rigida hållning att ingenting behöver förändras.

Det sägs att man inte tävlar på B-prov, man beskriver egenskaper. Det heter egenskapsbedömning.

Jag är tveksam till det – jag får inte riktigt ihop det. Miljöpåverkan på raser avlade med stor förarvekhet är naturligtvis enorm. Redan som valpar är påverkan utifrån betydande. Förarens betydelse för hundens prestation är alltså redan i Nybörjarklass avgörande skulle jag vilja säga.

Chansen att en skicklig handlers hund skall befinnas av domaren ha utmärkta retrieveregenskaper är betydligt större än för förstagångsägarens debuterande hund.

Vem avgör då när hundens egenskaper är färdigbeskrivna? För om vi egenskapsbeskriver så beskriver vi något som är medfött. Om en hund  till exempel av sex olika domare befunnits ha sådana egenskapsbrister att pris i NKL uteblivit, kan en enda start (den sjunde) där första eller andrapriset erhålls ändra på de sex nollornas betydelse? Har hunden bra egenskaper plötsligt? Kan en sjunde domare ändra de tidigare uppmätta egenskaperna av sex domarkollegor? Kan en hund plötsligt FÅ goda egenskaper? Eller har de sex första domarna missat de goda egenskaperna helt?

Ska man få starta hur många gånger som helst om det nu är egenskaper vi bedömer och det inte är tävling? Kanske borde tre nollor sätta stopp för vidare egenskapsbeskrivning? Det känns som om hunden rimligen är färdigbeskriven egenskapsmässigt efter tre nollor i NKL.

Egenskapspoängen är ett annat dilemma. Jag tycker att det är tveksamt att med en siffra gradera/betygssätta en egenskap som är medfödd. Jag är helt enkelt inte nog duktig att vid ett enda tillfälle sätta den siffran i en bedömning ”till ledning för avelsarbetet”. Återigen, vad är en egenskap och vad är dressyr? Eller är det egenskapen att ta emot dressyr som vi till största delen graderar/betygssätter?

Åter till starterna, vad är rimligt? Hur många starter i varje klass? För egenskapsbedömning kallar vi det ju för ända upp i EKL, där man måste konstatera att förarpåverkan i form av dressyr når sin peak.
Hur många starter är rimligt för ett championat? När har championtitelns värde förverkats? Efter fem, tio, tjugo eller trettio starter i EKL för att erhålla titeln?

Och kan man bli Champion i egenskaper? Bara det är lite underligt egentligen. Googlar man på Champion får man veta att:

”Champion kallades under den äldre medeltiden en kämpe, som mot en på förhand utfäst belöning, i envig företrädde den ene av parterna, om denne på grund av kön, ålder eller vanförhet var ur stånd att själv deltaga. De som utövade detta yrke hörde vanligen till de lägsta klasserna i samhället och ansågs som ärelösa. De bar en läderklädnad och särskilt föreskrivna vapen och fick ej kämpa till häst eller visa sig inom skrankorna utan rakat huvud.

I en senare tid betecknades med champion en riddare, som trädde inom skrankorna för att försvara en förolämpad dam, ett barn och så vidare.

Ännu förekommer vid den engelske regentens kröning den seden att en så kallad champion utmanar till strid var och en, som inte erkänner den nye konungen (drottningen) såsom laglig suverän över hela det brittiska väldet. Ordet har under senare tider fått vidsträckt användning bland idrottsmän, som därmed betecknar en person, som inom någon idrottsgren förvärvat sig mästerskapet, Championship på engelska.”

En champion är alltså en vinnare. Hur kan man bli en vinnare i något som inte är en tävling?

Jag tycker ju att titeln Jaktchampion ska gälla hundar som prövats på jakt, inte ”bara” på ett praktiskt prov. Fördelningen antal starter i artificiell miljö kontra skarpt läge haltar betänkligt om man betänker titeln Svensk Jaktchampion.

Egentligen tycker jag att de praktiska proven borde köras efter 1 ÖKL – innan EKL-starterna (om man nu ska ha kvar championatet i sin gamla sättning). Och kanske borde man godkännas på praktiskt prov två –tre gånger av olika domare innan man fortsätter stegen?
Eller kanske till och med plocka bort Elitklassen och köra tre praktiska prov med Godkänt för titeln?

Svensk Jaktchampion tycker jag att A-provschampionatet borde heta rent förnuftsmässigt. I Danmark finns Brukschampion (B-provschampion) och Jaktchampion (A-provschampion). Brukschampionatet är en vinnartitel, man måste vinna två CERT på B-prov och ett CERT på A-prov.

Man måste alltså vinna tre gånger för att erhålla titeln Champion. Jag är positiv , jag tror att vi alla egentligen ”tävlar” på proven. Vi har ju PB, VP och HP:n för att särskilja de bästa i sin klass. Men vi vill ändå inte erkänna B-provet som en tävlingsform. Och titeln har naturligtvis ett högre värde om man de fakto vunnit (champion) sina prov jämfört med än om ”alla ska vara Lucia” .

Måste alla proven följa en och samma mall? I Norge är reglerna betydligt generösare, man kan sväva ut ordentligt i uppläggen. Kan vi tänka oss Elitprov som går som mocktrial? Måste vi ha vattendirigeringar på över 100 meter och markeringar på samma avstånd på alla prov?

Måste alla prov ha samma innehåll? Vi vill ju gärna tro att vi är så unika i Sverige och jag har hört mer än en gång att vattenarbetet är så speciellt eftersom vi har så mycket vattenarbete på jakterna. På kontinenten och på Öarna har man vattencertifikat. Om hunden är simkunnig är ju egentligen inte det vi menar med att en hund är stark i vatten under jakt. Och det kan vi ändå inte mäta artificiellt. Jag menar att man kanske kan tycka att det räcker med ett vattenprov per klass? Det funkar utmärkt med vattencertifikat utomlands, deras hundar är också duktiga i vatten på jakt och prov.

Om man sätter sig ner och funderar – finns det saker att förändra och kanske till och med förbättra?

Vad tycker ni? Skriv gärna kommentarer!