Gortin 2 day stake

Dagens prov var en riktig upplevelse. The Graveyard levde upp till sitt namn, och Sverigekände Mark Bettinson sa att han aldrig dömt i så svåra marker förut.

24 hundar på detta IGL-kvalificerande tvådagarsprov.Alla toppförarna från Nordirland var där med sina FTCH hundar och nya begåvningar.

I konvoj körde vi från Gortin Main Road och samlingen till Gortin Estate. Efter en promenad genom en kolsvart skog kom vi så ut och jag såg för första gången The Graveyard.

"Oh My God" var väl det första som for genom huvudet.

Höfthög ljung, sly, tät skog, och en mark som var närapå omöjlig att förflytta sig i. Walk up...

Jag hade nummer femton och tillbringade första timmen med att titta på hundar som slet med sina markeringar, förare som visslade, spaniels som försvann ner i hålor och förare och domare som försvann ner i hålor och fick hjälpas upp av medtävlare.

När Will och jag gick in fick vi domarparet på högerflanken, Mark Bettinson var panel A judge på den sidan. Alan Roundtree och jag slog följe under våra två apporter var. Will plockade lätt sina apporter, en i en absolut hopplös mark där jag nästan direkt efter att ha skickat honom fick förlita mig på honom.Det fanns ingen chans att se hundarna.Den andra över ett stängsel inne i den närliggande skogen.
Vi överlevde våra första två, hann jag tänka när jag fick höra att nio hundar redan var ute.

Ytterligare ett par hundar rök ut innan vi blev kallade till nästa domarpar. Här gick vi genom ett område som var sumpigt och tätt, med sly och Björnbär. Ingen fågel till oss blev det, och sen avbrott för lunch. Efter lunch fortsatte vi ut, igen Alan Roundtree och jag som troget par.Nu blev marken om möjligt ännu värre och Alan stöp ner i ett hål och fick hjälpas upp av våra två domare.

Jag och Will höll oss på benen men det fanns ingen möjlighet för mig att ens kolla var Will var, jag hade fullt upp med att hålla fokus framåt och samtidigt min egen balans.

En fågel skjuts framför oss ca 60 meter ut i havet av ljung, björnbär och ormbunkar. Jag skickar Will och han går direkt ut i området, drar i handbromsen och vänder upp och ner på fyra gånger fyra meter.Pick! Att se honom komma över marken med hönan var väldigt skönt. Apport tre inne, alla rena och helt utan anmärkningar, skönt. Det hade sagts att vi skulle få tre apporter dag 1 , så jag hoppades nog att det skulle vara nog, men vi fortsatte igen. Will´s fjärde apport är en mardröm. Jag ser fågeln skjutas och när den tecknar hinner jag tänka "helvete också" eftersom fågeln är knappt påskjuten och med upprätt huvud och i luften springande ben slår i marken 70 meter ut. Jag skickar Will så fort jag hör "fifteen" och han går så snabbt han kan i den eländiga terrängen rakt ut till nedslagsplatsen. Fågeln är borta, han gör ett kanonförsök och är såvitt jag kan tro fortfarande på löpa när vi blir called up.

Ingen annan fann fågeln, den var för lätt påskjuten. First dog down, och där slutade vår dag.

SKIT! Vi hade ett kanonläge inför dag två, men så är det med Field trials, du är bara så bra som din sista fågel. Steward of the beat sa, you and your dog did exceptionally well. Most dogs don't get two birds here...

När vi åkte ut var vi bara nio hundar kvar av 24 - så visst tusan har vi gjort det bra. Men...suck

Jag är nöjd ändå, bara att känna att man har där att göra, i den konkurrensen! Mersmak ger det - jag kommer igen!