Den hulde maken flydde i går ur snorpappershavet och mitt ynkande och stack till landet.
Helt åt mitt eget öde blev jag lämnad med en hög näsdukar, Ipren och mentolnezeril.
Snor, snor vart man än glor som det står i barnsagan. ( Jo, det finns en sån saga om en sjökapten som seglar på ett hav av snor och tittar i tubkikaren ut över snor havet och då säger den klassiska frasen)
Maken ringde nyss och lät pigg som en lärka. Han försökte sig på en medlidande ton, men glädjen av att vara på landet lös igenom. Han gör säkert hopsa-steg där ute på ön.
Hundarna, som trots mitt klena bröst blev kvar här hemma , gör sitt bästa för att driva mig till vansinne. Truls har busat hela morgonen, släpat skor, strumpor, kissat inne och annat kul.
Jag borde ta en bild på mitt fejs och sätta på bloggen. Det finns inte en A-lagare av rang som kan matcha den röda näsan. Världsklass!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment